I am Zombie - A day in my life

Tröttheten i min kropp blir bara värre och värre för varje dag. Även fast jag går och lägger mig tidigt varje kväll, till fru S.Ds förtret, så är jag totalt slut när jag vaknar nästa morgon. Jag sover som en stock hela nätterna, men jag tror det är drömmarna som gör att jag inte riktigt är helt utvilad när jag vaknar...kl.5.20 varje morgon och måste gå upp för att klockan i mobilen säger det. Ja, den säger faktiskt det uttryckligen med sin monotona röst. "Det är dags att stiga upp. Klockan är fem och tjugo." När jag efter en stund har fattat att det är klockan som pratar, och att den talar till mig, och att jag sover och måste gå upp...sätter jag mig upp i sängen och morrar åt mobiltelefonen som jag helst av allt vill mörda varje morgon. Jag virar in mig i mitt täcke och sitter så en minut. Inte för länge, för då somnar jag...sittande.

Därefter stiger jag upp och går in på toaletten. Jag kissar, tvättar händerna, sköljer av ansiktet med iskallt vatten. Sedan smörjer jag in mitt ansikte med jojoba-olja och kletar supermirakelkräm som ska ta bort mörka ringar och svullnader runt ögonen...runt ögonen. Det funkar naturligtvis inte på riktigt, men jag intalar mig att det funkar och det räcker gott. Jag snubblar in i min klädkammare och försöker hitta en snygg outfit för dagen...det går ungefär lika bra som att få bort mörka ringar runt ögonen med supermirakelkräm. När jag ser tillräckligt respektabel ut går jag tillbaka till badrummet och lägger min vardagsmakeup...som ser likadan ut varje dag, eftersom jag inte orkar engagera mig i att hitta en ny.

Dags att tillverka en smörgås och packa ner lunchmat och frukt i handväskan. Om jag har varit tillräckligt snabb under morgonen hinner jag även äta frukost innan det är dags att hasta iväg till tåget. När det är snö ute måste man gå några minuter tidigare för att inte behöva springa ner för livsfarliga backen som då blir glashal. Har man otur så ska man ner för backen samtidigt som polackerna ska ner för den, och då skrattar de åt mig och ropar "NICHT FALLEN!"

Jag kommer fram till tåget i god tid och lirkar vant upp min pocketbok ur handväskan. Sen lutar jag mig mot en av stolparna i väntkuren och börjar läsa. PLING PLING PLING SKRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN!!! Nu kommer tåget och bommarna som fyller absolut ingen funktion alls faller ner över spåren för att visa att man inte får gå över till andra sidan...för tåget kommer nu. Jag och mina medresenärer stiger ombord och jag hittar en bra plats som känns lagom tom. Fortsätter läsa...och om jag inte är så trött så ögonen går ihop på mitten, så fortsätter jag läsa ända tills högtalarrösten säger "Nästa station, Göteborgs central...Göteborgs central."

Sen rusar jag vidare till bussen som väntar på hållplats 22, om inte tåget är försenat, för då får man ta första bästa spårvagn, och ringa till chefen och säga att man blir försenad...som sedan suckar så högt så man tror att alla hennes papper ska flyga ut genom fönstret som inte är öppet för det är vinter. Under 8 timmar sitter man sedan och lyssnar på den ena gnälliga människan efter den andra. Det är sanslöst hur gnällig man kan bli när man är sjuk. Men jag skulle förmodligen vara likadan. Fast å andra sidan har jag sett hur det ser ut inifrån, så jag skulle nog åtminstone inte skylla på telefonisten om jag inte kom fram till ortopeden på Mölndal.

Dagens tips: Bryt inte benet när ni bor närmast Mölndal. Det är rent löjligt hur svårt det är att komma fram där per telefon.

Vid dagens slut pustar vi alla ut och sjunger så en liten sååååång. Nej, det gör vi inte, men vi spritar våra bord. På fredagar kan det även hända att vi sniffar på spriten också. Imorgon är det fredag... Vi rusar mot utgången. Äntligen fria! På spårvagnen till centralen har jag sällskap med min söta lilla M.Ö. Vi skiljs åt inne på Nils Erikssonterminalen. En dag ska jag ta reda på vem den där Nisse egentligen är. Jag går till mitt tåg, sätter mig på en lagom tom plats, och halar upp min pocketbok igen. Jag läser tills ögonen går i kors igen eller tills rösten säger "Nästa station Svenshögen...Svenshögen". Jag traskar hem, kikar i brevlådan och brottar ner katterna som möter mig i dörren.

Maten till nästa dag lagas, gröten som ska ätas på kvällen lagas, TV:n sätts igång. Bella kryper upp i mitt knä och somnar och snart sover vi ikapp. Vi sover en stund, och sen går jag och borstar tänderna, lägger mig i sängen och startar datorn. Bella kryper upp och lägger sig bredvid mig...efter att ha försökt lägga sig på datorn minst tre gånger. Spelar lite Alfapet med S.D om hon är online...och jag inte är för tråkig. Sen är dagen slut.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.



Kommentarer
Postat av: Sara

Lilla söta Kloppsen... Jag önsar jag tog mig i kragen och la mig lika tidigt som du, istället för att gnälla på dig!!!! KRAM!!

2009-02-20 @ 21:16:03
Postat av: Nnika

Kanske sover du för mycket? Då kan man också bli hutlöst trött.. hehe..

Hoppas du snart känner dig lite piggare.

Kram!

2009-02-21 @ 10:12:09
URL: http://www.nnika.se/wp

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback