En diktare sitter vid sitt skrivbord och skriver. Han vill skriva den vackraste dikten i världen. Han har sin allra finaste gåspenna i handen, sitt allra dyraste bläck och sina allra finaste pergament. Med snirklig handstil skriver han ner de allra vackraste orden han vet. Han sammanfogar dem till de allra vackraste meningar. Han skriver sin dikt till den allra vackraste kvinna han känner. Men plötsligt...han blir skrämd av något nere på gatan. Ett gevärskott. Han far upp ur sin stol. Bläcket välter han ut över pergamentet. Allt är förstört. Han knycklar ihop det nedfläckade pergamentet och kastar sina vackra ord och meningar i ett hörn. Han tar på sig sin hatt och rock och tar sin käpp och går ut på gatan. Med förfäran ser han vem som föll offer för gevärskottet.

Den allra vackraste flickan han vet.

Tårarna faller. Den smärta han känner vet inga gränser. Han går hem igen. Ser pergamentet ligga i hörnet. Han tar upp det och vecklar ut det. Tårarna som faller nerför hans kinder spolar bort den stora bläckfläcken och kvar finns bara hans vackraste ord, och hans vackraste meningar. Nu finns hon bara där, i hans minne och på hans pergament.