Kära dagbok.

Det här har inte varit en dålig dag. Det här har inte heller varit en hemsk dag. Det har faktiskt inte ens varit en fruktansvärd dag. DÄREMOT har det varit en helt ÖVERJÄVLIG dag. Klockan 14 idag var jag så trött, så när jag ringde till Sara (för att få höra en röst som gör mig lugn och glad), var jag nära att börja gråta. Jag tror hon hörde det också. Låt mig berätta varför det här har varit en helt överjävlig dag. Men ha dock i åtanke, att den kunde ha varit mycket värre.

Igår jobbade jag kväll. Det var kvällen då alla samtal skulle gå över från Kungälvs växel till Sahlgrenskas växel. Behöver jag ens nämna att det inte alls blev så? Nä, jag trodde inte jag behövde det heller. Klockan 19 igår ringde min chef hem till min kollega Monica och frågade om hon kunde jobba ihop med mig idag, för det var något som inte stämde. Varken jag eller Monica fick dock veta VAD det var som inte stämde. Ingen av oss var heller inte särskilt förvånade över att vi inte fick veta något och över att det var något som var fel. 19.30 kom den som skulle avlösa mig för att jobba på natten. Hon fick veta strax efter att hon skulle vara telefonist. Den information hon fått var att hon skulle vara med och hjälpa till med omprogrammeringen av telefonerna. Eftersom planeringen återigen var helt strålande så fick jag på en halvtimme LÄRA henne hur man svarar i vår växel plus hur man söker i patientregistret, eftersom hon endast hade sett den en gång i våras.

När klockan närmade sig nio plockade jag ihop mina saker, informerade om att jag tänkte gå hem och gick på toaletten. När jag kom ut därifrån fanns det noll och ingen telefonist i rummet. De hade begett sig ut i korridoren för att hitta ”en bas där det fungerade att programmera om telefonen”. Eftersom jag verkade vara den enda som brydde sig om att det är en växel dit det ringer riktiga människor som vill tala med någon så satte jag mig ner igen och väntade tills de kom tillbaka. Då hade jag jobbat över i tio minuter. Jag var överlycklig. NEJ!

När jag kom dit imorse, efter att ha sovit en alldeles för kort stund, satt min chef och såg helt överförvirrad och trött ut och svarade i telefonen. Nattelefonisten hade redan begett sig hemåt. Jag varken orkade eller hann fråga när hon hade gått, utan satte mig nästan genast ner för att svara, så det skulle bli rätt.

Morgonen blev ett rent skräckscenario. Vi hade 28 på kö, jag satt mycket av tiden själv, för någon skickade ut Monica på konstiga uppdrag i hela sjukhuset verkade det som. Jag vet inte vad det gällde, men jag kände att jag behövde fokusera på samtalen istället. Jag försökte beta av dem, men kön tycktes aldrig bli mindre. Klockan var runt 10.30 när det till slut lugnade sig och jag fick tid att fråga Monica om det gick bra om jag stängde av några minuter för att få något i magen. I vanliga fall brukar vi äta frukost klockan 9. Idag var det inte i vanliga fall. Dessutom, som om det inte vore nog med att det var 28 personer i kö, så sprang mina chefer och de som har hållit igång inatt med telefonerna fram och tillbaka och högljutt pratade med varandra och med andra som kom till växeln. Sen tyckte de även att jag skulle skita i samtalen och hjälpa dem att söka telefonnummer i katalogen och andra dumma saker som de kunde klarat minst lika bra själva.  Jag var ytterst irriterad.

Efter frukosten lugnade det ner sig. Jag hann med att äta lunch senare vid tolv. Monica, som började 8 imorse, blev sedan tillfrågad om hon kunde jobba till 21 eftersom chefen inte kunde få tag på någon vikarie. Det gick bra, men bara om hon fick gå ut en timme för att vila upp huvudet. Chefen beviljade detta, men släppte inte iväg henne förrän klockan ett. Mellan ett och två…är den jävligaste tiden i växeln på hela dygnet. Jag satt där själv. Jag älskar inte min chef. Jag gör inte det.

Resten av dagen gick i ett lugnare tempo. Men för det tror jag inte det var lugnt. Det var bara lugnt i jämförelse med helvetet som var innan. Klockan 5 gav jag upp en stor suck och packade min ryggsäck och gick hem. Eller åkte buss. Jag var så trött så jag inte ens orkade somna på bussen hem. Då är man jävligt trött.

Monica sitter fortfarande på Kungälv, och imorgon börjar stackaren 7.15. Jag sa att hon inte behövde det, för åker jag med pappa är jag ändå där klockan 7, men hon är envis som en liten getabock. Nåväl, hoppas trafiken går över imorgon, för jag går i strejk annars, på riktigt. Monica, är du med mig?

Tack!

Tack Monica för MYCKET gott samarbete idag. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort.

Tack Sara för ditt otroliga stöd, och för att du alltid hade tid att lyssna på mig när jag behövde avreagera mig.

Tack Malin för att du finns, och för dina tankar som jag vet gick till oss på Kungälv idag.

Tack alla underbara människor som har varit så otroligt förstående hela dagen. Vi har haft nästan 2500 (!!!) samtal under dagen, men jag kan bara räkna klagomålen om att ni har fått vänta länge för att komma till växeln på min ena hands fingrar. Ni är guld värda allihop!