Jag har varit något deprimerad den senaste tiden. Jag misstänker starkt att jag är vansinnigt nära att gå in i väggen, och hade det inte varit så att det finns en ände på det kaos som kallas Kungälvs Sjukhus växelflytt så hade jag nog med all sannolikhet GÅTT in i väggen. Men på onsdag kväll är det äntligen dags. På måndag arbetar jag min första dag på Sahlgrenska. Jag har fått mitt vikariat förlängt med tre månader, och ska under denna tid arbeta 8.00-16.30 varje vardag. Lovely! Jag ska ha ett jobb med normala kontorstider för en gångs skull. Det har inte hänt sedan jag praktiserade på gymnasiet. Då jobbade jag kontorstider och hade dessutom ett EGET kontor. Jag har varit viktig minsann.

Jag fick tulpaner av en kollega på jobbet idag. Vi hade bestämt att vi skulle ge vår andra kollega en blombukett för att visa hur otroligt tacksamma vi är för att hon finns och för att vi tycker hon har jobbat så fruktansvärt intensivt nu det sista, och inte fått den uppskattning hon förtjänar. Vår nya chef kanske inte är den allra bästa på att visa uppskattning så det får vi sköta själva.

Tack alla söta vänner för att ni bryr er om mig så himla mycket och stöttar mig när jag mår dåligt, även om skälet till att jag är ledsen ibland kanske inte stödjer era egna kriterier på hur man bör leva livet. Jag vet att ni inte vill att jag ska ledsen, men det är faktiskt inte lätt att alltid vara den där glada, goa Kloppsen som ni vill att jag ska vara. Jag gör så gott jag kan, men ibland orkar jag knappt med mig själv.

Jag tror egentligen det är ganska få som vet hur jag egentligen mår. Förmodligen beror detta på att jag har svårt att lita på folk, eftersom jag så ofta har upptäckt att de jag har litat på faktiskt är sluga som rävar och talar skit bakom min rygg till och med mer än de som talar skit om mig nästan helt öppet.

Det har gått många konstiga rykten om mig genom åren. Ett rykte som florerade under min högstadietid var att jag hade en sjukdom, som gjorde att varje gång när jag åt mat svällde upp som en ballong. Jag har inte fått denna sjukdom diagnostiserad, men jag är relativt säker på att denna sjukdom inte finns inuti mig.
På gymnasiet råkade jag faktiskt helt ofrivilligt höra när ett gäng killar, som satt bakom väggen där jag satt och åt min lunch i hemlighet, diskuterade huruvida jag kunde komma in i en Ford Escort eller inte med min enorma kropp. Ni som tycker det är roligt att diskutera andra människors liv, tänk på att det är riktiga människor med riktiga känslor som ni diskuterar.

Hur illa det än kan låta så hade jag en ganska bra uppväxt. Jag har träffat många människor som har kommit att betyda väldigt mycket för mig, som jag aldrig kommer att glömma. När jag vinner stora journalispriset för min utomordentliga blogg ska jag ha med er alla i mitt tacktal. Allt från rastvakter på lågstadiet till chefer på arbetsplatser till bästa vänner. Efter många år av sökande, har jag äntligen hittat vänner som jag verkligen kan lita på, och som tycker om mig för att jag är jag, och som inte känner att de behöver ändra på mig.

Ni är guld värda och jag älskar er!