Jag satt på tåget i morse. Min absoluta favoritsyssla på tåget har den senaste tiden blivit att sitta djupt försjunken i en bra bok. Under den tid sen jag började jobba i Göteborg har jag avverkat fler böcker än jag tidigare läst under ett år. Jag läser dessutom UT dem innan jag börjar på nästa. Det är nästan lika otroligt som själva läsandet i sig. Sista boken jag läst ut är Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Extremt bra bok! Har du inte läst den så borde du det. Jag har inte sett filmen ännu, men om den så är hälften så bra som boken, så tycker jag du åtminstone ska se filmen om du inte orkar läsa den.

Nåväl, jag satt på tåget imorse. Djupt försjunken i min bok (Det fattas en tärning av Johanna Thydell) mittemot en kvinna som såg vansinnigt tråkig ut. Två hållplatser efter min steg det på en herre i lägre medelåldern (jag vet inte om jag är snäll eller elak när jag gör detta påstående om hans ålder men det skiter jag i). Han sätter sig bredvid mig och känner uppenbarligen tråkkvinnan framför mig. Han börjar vinka frenetiskt och säger; Jaha, så var vi här igen. Kvinnan svarar: Ja, det är vi. Det är skönt att det är lite ljusare ute nu. Mannen svarar: Ja.

Nu är det så här att jag själv skulle tyckt att det, även om det var en fruktansvärt mesig inledningsfras, kunde varit inkörsporten till ett ganska gemytligt morgonsamtal mellan två bekanta. Men ack nej. Mannen fiskar upp sin mobiltelefon och stoppar in headsetsnäckorna i öronen och blundar och lutar sig bakåt i sätet. Kvinnan lutar sig också bakåt och blundar. Där tog samtalet slut. Det var krystat, och sen självdog det innan det ens hade börjat. Jag fortsätter att läsa min bok, trots allt ganska glad att det blev som det blev, eftersom jag inte kan koncentrera mig lika bra om det är någon som sitter och pratar bredvid mig.

Helt plötsligt börjar tråkkvinnans mobiltelefon ringa. Inte med någon mesig smygsignal som är mer vibrator än ljudsignal, utan en riktig mördarsignal på flera tusen decibel. Hon fiskar snabbt upp den ur väskan och svarar. "Hej, jaha, nu har jag väckt hela tåget, min ringsignal är så hög förstår du", förklarar hon för personen i andra ändan. Ja, kära tråkkvinna, du har jäääävligt rätt. Mitt hjärta slår fortfarande dubbla slag av ren panik!

På jobbet idag har allt varit lugnt och fridfullt. Chefen lyste med sin frånvaro, och jag njöt av varje sekund. Jag fick några småroliga samtal. En tant undrade om jag kunde komma hem till henne och städa lite. Hon skulle betala mig 100 kr i timmen. Jag sa att jag nog inte skulle hinna det. Då frågade hon mig om jag hade hus och barn. Jag sa att jag inte hade det. Då sa hon "hej då" och lade på.

Sen ringde det en kille. Jag riktigt såg hans röda kinder när han var tvungen att beskriva delar av sitt problem för mig. Jag försöker verkligen låta så snäll som jag bara kan, men ändå blir de så generade. Jag vet inte vem ni är när ni ringer. Jag vet inte hur ni ser ut. Jag vet inte vem ni har legat med som har gett er sjukdomen. Jag är INTE farlig. Jag bara ler lite extra åt er genans när vi lagt på.

Jag har även fått säkert tre samtal från Uppsala universitet av olika elever där som skriver ett arbete om hur Kungälvs sjukhus organisation ser ut. OK att Kungälv har världens bästa sjukhus...i alla fall det mysigaste...men så jävla intressant kan det väl inte va? Direktörens sekreterare (som jag ringde till i ett ärende) hade fått inte mindre än TRETTON samtal från Uppsala universitet idag. Sanslöst! Jag måste få läsa det där arbetet när det är klart!

Och med dessa ord lämnar jag er nu för denna gång. På återseende!

/Klopps