Ny blogg
Konsten att konversera
Jag satt på tåget i morse. Min absoluta favoritsyssla på tåget har den senaste tiden blivit att sitta djupt försjunken i en bra bok. Under den tid sen jag började jobba i Göteborg har jag avverkat fler böcker än jag tidigare läst under ett år. Jag läser dessutom UT dem innan jag börjar på nästa. Det är nästan lika otroligt som själva läsandet i sig. Sista boken jag läst ut är Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Extremt bra bok! Har du inte läst den så borde du det. Jag har inte sett filmen ännu, men om den så är hälften så bra som boken, så tycker jag du åtminstone ska se filmen om du inte orkar läsa den.
Nåväl, jag satt på tåget imorse. Djupt försjunken i min bok (Det fattas en tärning av Johanna Thydell) mittemot en kvinna som såg vansinnigt tråkig ut. Två hållplatser efter min steg det på en herre i lägre medelåldern (jag vet inte om jag är snäll eller elak när jag gör detta påstående om hans ålder men det skiter jag i). Han sätter sig bredvid mig och känner uppenbarligen tråkkvinnan framför mig. Han börjar vinka frenetiskt och säger; Jaha, så var vi här igen. Kvinnan svarar: Ja, det är vi. Det är skönt att det är lite ljusare ute nu. Mannen svarar: Ja.
Nu är det så här att jag själv skulle tyckt att det, även om det var en fruktansvärt mesig inledningsfras, kunde varit inkörsporten till ett ganska gemytligt morgonsamtal mellan två bekanta. Men ack nej. Mannen fiskar upp sin mobiltelefon och stoppar in headsetsnäckorna i öronen och blundar och lutar sig bakåt i sätet. Kvinnan lutar sig också bakåt och blundar. Där tog samtalet slut. Det var krystat, och sen självdog det innan det ens hade börjat. Jag fortsätter att läsa min bok, trots allt ganska glad att det blev som det blev, eftersom jag inte kan koncentrera mig lika bra om det är någon som sitter och pratar bredvid mig.
Helt plötsligt börjar tråkkvinnans mobiltelefon ringa. Inte med någon mesig smygsignal som är mer vibrator än ljudsignal, utan en riktig mördarsignal på flera tusen decibel. Hon fiskar snabbt upp den ur väskan och svarar. "Hej, jaha, nu har jag väckt hela tåget, min ringsignal är så hög förstår du", förklarar hon för personen i andra ändan. Ja, kära tråkkvinna, du har jäääävligt rätt. Mitt hjärta slår fortfarande dubbla slag av ren panik!
På jobbet idag har allt varit lugnt och fridfullt. Chefen lyste med sin frånvaro, och jag njöt av varje sekund. Jag fick några småroliga samtal. En tant undrade om jag kunde komma hem till henne och städa lite. Hon skulle betala mig 100 kr i timmen. Jag sa att jag nog inte skulle hinna det. Då frågade hon mig om jag hade hus och barn. Jag sa att jag inte hade det. Då sa hon "hej då" och lade på.
Sen ringde det en kille. Jag riktigt såg hans röda kinder när han var tvungen att beskriva delar av sitt problem för mig. Jag försöker verkligen låta så snäll som jag bara kan, men ändå blir de så generade. Jag vet inte vem ni är när ni ringer. Jag vet inte hur ni ser ut. Jag vet inte vem ni har legat med som har gett er sjukdomen. Jag är INTE farlig. Jag bara ler lite extra åt er genans när vi lagt på.
Jag har även fått säkert tre samtal från Uppsala universitet av olika elever där som skriver ett arbete om hur Kungälvs sjukhus organisation ser ut. OK att Kungälv har världens bästa sjukhus...i alla fall det mysigaste...men så jävla intressant kan det väl inte va? Direktörens sekreterare (som jag ringde till i ett ärende) hade fått inte mindre än TRETTON samtal från Uppsala universitet idag. Sanslöst! Jag måste få läsa det där arbetet när det är klart!
Och med dessa ord lämnar jag er nu för denna gång. På återseende!
/Klopps
Nåväl, jag satt på tåget imorse. Djupt försjunken i min bok (Det fattas en tärning av Johanna Thydell) mittemot en kvinna som såg vansinnigt tråkig ut. Två hållplatser efter min steg det på en herre i lägre medelåldern (jag vet inte om jag är snäll eller elak när jag gör detta påstående om hans ålder men det skiter jag i). Han sätter sig bredvid mig och känner uppenbarligen tråkkvinnan framför mig. Han börjar vinka frenetiskt och säger; Jaha, så var vi här igen. Kvinnan svarar: Ja, det är vi. Det är skönt att det är lite ljusare ute nu. Mannen svarar: Ja.
Nu är det så här att jag själv skulle tyckt att det, även om det var en fruktansvärt mesig inledningsfras, kunde varit inkörsporten till ett ganska gemytligt morgonsamtal mellan två bekanta. Men ack nej. Mannen fiskar upp sin mobiltelefon och stoppar in headsetsnäckorna i öronen och blundar och lutar sig bakåt i sätet. Kvinnan lutar sig också bakåt och blundar. Där tog samtalet slut. Det var krystat, och sen självdog det innan det ens hade börjat. Jag fortsätter att läsa min bok, trots allt ganska glad att det blev som det blev, eftersom jag inte kan koncentrera mig lika bra om det är någon som sitter och pratar bredvid mig.
Helt plötsligt börjar tråkkvinnans mobiltelefon ringa. Inte med någon mesig smygsignal som är mer vibrator än ljudsignal, utan en riktig mördarsignal på flera tusen decibel. Hon fiskar snabbt upp den ur väskan och svarar. "Hej, jaha, nu har jag väckt hela tåget, min ringsignal är så hög förstår du", förklarar hon för personen i andra ändan. Ja, kära tråkkvinna, du har jäääävligt rätt. Mitt hjärta slår fortfarande dubbla slag av ren panik!
På jobbet idag har allt varit lugnt och fridfullt. Chefen lyste med sin frånvaro, och jag njöt av varje sekund. Jag fick några småroliga samtal. En tant undrade om jag kunde komma hem till henne och städa lite. Hon skulle betala mig 100 kr i timmen. Jag sa att jag nog inte skulle hinna det. Då frågade hon mig om jag hade hus och barn. Jag sa att jag inte hade det. Då sa hon "hej då" och lade på.
Sen ringde det en kille. Jag riktigt såg hans röda kinder när han var tvungen att beskriva delar av sitt problem för mig. Jag försöker verkligen låta så snäll som jag bara kan, men ändå blir de så generade. Jag vet inte vem ni är när ni ringer. Jag vet inte hur ni ser ut. Jag vet inte vem ni har legat med som har gett er sjukdomen. Jag är INTE farlig. Jag bara ler lite extra åt er genans när vi lagt på.
Jag har även fått säkert tre samtal från Uppsala universitet av olika elever där som skriver ett arbete om hur Kungälvs sjukhus organisation ser ut. OK att Kungälv har världens bästa sjukhus...i alla fall det mysigaste...men så jävla intressant kan det väl inte va? Direktörens sekreterare (som jag ringde till i ett ärende) hade fått inte mindre än TRETTON samtal från Uppsala universitet idag. Sanslöst! Jag måste få läsa det där arbetet när det är klart!
Och med dessa ord lämnar jag er nu för denna gång. På återseende!
/Klopps
Plagiat
Är det någon mer än jag och min syster i hela världen som märker att Star Pilots - Higher i Melodifestivalen är plagiat så det bara skriker om det?
http://www.youtube.com/watch?v=hZV7efwbRTY
http://www.youtube.com/watch?v=yMjAjWgp8DU
Christer Björkman, om vi gör så här, att du anställer oss som dina privata rådgivare, eftersom vi verkar ha större koll på befintlig musik än du har, så förlåter vi alla felsteg du gjort hittills.
http://www.youtube.com/watch?v=hZV7efwbRTY
http://www.youtube.com/watch?v=yMjAjWgp8DU
Christer Björkman, om vi gör så här, att du anställer oss som dina privata rådgivare, eftersom vi verkar ha större koll på befintlig musik än du har, så förlåter vi alla felsteg du gjort hittills.
Fredag...äntligen!
Jag tänker inte göra något mer idag. Tappa upp ett bad, krypa ner i det varma vattnet, blunda, njuta, läsa och VILA!
Trevlig helg allihop!
Kram!
I am Zombie - A day in my life
Tröttheten i min kropp blir bara värre och värre för varje dag. Även fast jag går och lägger mig tidigt varje kväll, till fru S.Ds förtret, så är jag totalt slut när jag vaknar nästa morgon. Jag sover som en stock hela nätterna, men jag tror det är drömmarna som gör att jag inte riktigt är helt utvilad när jag vaknar...kl.5.20 varje morgon och måste gå upp för att klockan i mobilen säger det. Ja, den säger faktiskt det uttryckligen med sin monotona röst. "Det är dags att stiga upp. Klockan är fem och tjugo." När jag efter en stund har fattat att det är klockan som pratar, och att den talar till mig, och att jag sover och måste gå upp...sätter jag mig upp i sängen och morrar åt mobiltelefonen som jag helst av allt vill mörda varje morgon. Jag virar in mig i mitt täcke och sitter så en minut. Inte för länge, för då somnar jag...sittande.
Därefter stiger jag upp och går in på toaletten. Jag kissar, tvättar händerna, sköljer av ansiktet med iskallt vatten. Sedan smörjer jag in mitt ansikte med jojoba-olja och kletar supermirakelkräm som ska ta bort mörka ringar och svullnader runt ögonen...runt ögonen. Det funkar naturligtvis inte på riktigt, men jag intalar mig att det funkar och det räcker gott. Jag snubblar in i min klädkammare och försöker hitta en snygg outfit för dagen...det går ungefär lika bra som att få bort mörka ringar runt ögonen med supermirakelkräm. När jag ser tillräckligt respektabel ut går jag tillbaka till badrummet och lägger min vardagsmakeup...som ser likadan ut varje dag, eftersom jag inte orkar engagera mig i att hitta en ny.
Dags att tillverka en smörgås och packa ner lunchmat och frukt i handväskan. Om jag har varit tillräckligt snabb under morgonen hinner jag även äta frukost innan det är dags att hasta iväg till tåget. När det är snö ute måste man gå några minuter tidigare för att inte behöva springa ner för livsfarliga backen som då blir glashal. Har man otur så ska man ner för backen samtidigt som polackerna ska ner för den, och då skrattar de åt mig och ropar "NICHT FALLEN!"
Jag kommer fram till tåget i god tid och lirkar vant upp min pocketbok ur handväskan. Sen lutar jag mig mot en av stolparna i väntkuren och börjar läsa. PLING PLING PLING SKRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN!!! Nu kommer tåget och bommarna som fyller absolut ingen funktion alls faller ner över spåren för att visa att man inte får gå över till andra sidan...för tåget kommer nu. Jag och mina medresenärer stiger ombord och jag hittar en bra plats som känns lagom tom. Fortsätter läsa...och om jag inte är så trött så ögonen går ihop på mitten, så fortsätter jag läsa ända tills högtalarrösten säger "Nästa station, Göteborgs central...Göteborgs central."
Sen rusar jag vidare till bussen som väntar på hållplats 22, om inte tåget är försenat, för då får man ta första bästa spårvagn, och ringa till chefen och säga att man blir försenad...som sedan suckar så högt så man tror att alla hennes papper ska flyga ut genom fönstret som inte är öppet för det är vinter. Under 8 timmar sitter man sedan och lyssnar på den ena gnälliga människan efter den andra. Det är sanslöst hur gnällig man kan bli när man är sjuk. Men jag skulle förmodligen vara likadan. Fast å andra sidan har jag sett hur det ser ut inifrån, så jag skulle nog åtminstone inte skylla på telefonisten om jag inte kom fram till ortopeden på Mölndal.
Dagens tips: Bryt inte benet när ni bor närmast Mölndal. Det är rent löjligt hur svårt det är att komma fram där per telefon.
Vid dagens slut pustar vi alla ut och sjunger så en liten sååååång. Nej, det gör vi inte, men vi spritar våra bord. På fredagar kan det även hända att vi sniffar på spriten också. Imorgon är det fredag... Vi rusar mot utgången. Äntligen fria! På spårvagnen till centralen har jag sällskap med min söta lilla M.Ö. Vi skiljs åt inne på Nils Erikssonterminalen. En dag ska jag ta reda på vem den där Nisse egentligen är. Jag går till mitt tåg, sätter mig på en lagom tom plats, och halar upp min pocketbok igen. Jag läser tills ögonen går i kors igen eller tills rösten säger "Nästa station Svenshögen...Svenshögen". Jag traskar hem, kikar i brevlådan och brottar ner katterna som möter mig i dörren.
Maten till nästa dag lagas, gröten som ska ätas på kvällen lagas, TV:n sätts igång. Bella kryper upp i mitt knä och somnar och snart sover vi ikapp. Vi sover en stund, och sen går jag och borstar tänderna, lägger mig i sängen och startar datorn. Bella kryper upp och lägger sig bredvid mig...efter att ha försökt lägga sig på datorn minst tre gånger. Spelar lite Alfapet med S.D om hon är online...och jag inte är för tråkig. Sen är dagen slut.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Därefter stiger jag upp och går in på toaletten. Jag kissar, tvättar händerna, sköljer av ansiktet med iskallt vatten. Sedan smörjer jag in mitt ansikte med jojoba-olja och kletar supermirakelkräm som ska ta bort mörka ringar och svullnader runt ögonen...runt ögonen. Det funkar naturligtvis inte på riktigt, men jag intalar mig att det funkar och det räcker gott. Jag snubblar in i min klädkammare och försöker hitta en snygg outfit för dagen...det går ungefär lika bra som att få bort mörka ringar runt ögonen med supermirakelkräm. När jag ser tillräckligt respektabel ut går jag tillbaka till badrummet och lägger min vardagsmakeup...som ser likadan ut varje dag, eftersom jag inte orkar engagera mig i att hitta en ny.
Dags att tillverka en smörgås och packa ner lunchmat och frukt i handväskan. Om jag har varit tillräckligt snabb under morgonen hinner jag även äta frukost innan det är dags att hasta iväg till tåget. När det är snö ute måste man gå några minuter tidigare för att inte behöva springa ner för livsfarliga backen som då blir glashal. Har man otur så ska man ner för backen samtidigt som polackerna ska ner för den, och då skrattar de åt mig och ropar "NICHT FALLEN!"
Jag kommer fram till tåget i god tid och lirkar vant upp min pocketbok ur handväskan. Sen lutar jag mig mot en av stolparna i väntkuren och börjar läsa. PLING PLING PLING SKRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN!!! Nu kommer tåget och bommarna som fyller absolut ingen funktion alls faller ner över spåren för att visa att man inte får gå över till andra sidan...för tåget kommer nu. Jag och mina medresenärer stiger ombord och jag hittar en bra plats som känns lagom tom. Fortsätter läsa...och om jag inte är så trött så ögonen går ihop på mitten, så fortsätter jag läsa ända tills högtalarrösten säger "Nästa station, Göteborgs central...Göteborgs central."
Sen rusar jag vidare till bussen som väntar på hållplats 22, om inte tåget är försenat, för då får man ta första bästa spårvagn, och ringa till chefen och säga att man blir försenad...som sedan suckar så högt så man tror att alla hennes papper ska flyga ut genom fönstret som inte är öppet för det är vinter. Under 8 timmar sitter man sedan och lyssnar på den ena gnälliga människan efter den andra. Det är sanslöst hur gnällig man kan bli när man är sjuk. Men jag skulle förmodligen vara likadan. Fast å andra sidan har jag sett hur det ser ut inifrån, så jag skulle nog åtminstone inte skylla på telefonisten om jag inte kom fram till ortopeden på Mölndal.
Dagens tips: Bryt inte benet när ni bor närmast Mölndal. Det är rent löjligt hur svårt det är att komma fram där per telefon.
Vid dagens slut pustar vi alla ut och sjunger så en liten sååååång. Nej, det gör vi inte, men vi spritar våra bord. På fredagar kan det även hända att vi sniffar på spriten också. Imorgon är det fredag... Vi rusar mot utgången. Äntligen fria! På spårvagnen till centralen har jag sällskap med min söta lilla M.Ö. Vi skiljs åt inne på Nils Erikssonterminalen. En dag ska jag ta reda på vem den där Nisse egentligen är. Jag går till mitt tåg, sätter mig på en lagom tom plats, och halar upp min pocketbok igen. Jag läser tills ögonen går i kors igen eller tills rösten säger "Nästa station Svenshögen...Svenshögen". Jag traskar hem, kikar i brevlådan och brottar ner katterna som möter mig i dörren.
Maten till nästa dag lagas, gröten som ska ätas på kvällen lagas, TV:n sätts igång. Bella kryper upp i mitt knä och somnar och snart sover vi ikapp. Vi sover en stund, och sen går jag och borstar tänderna, lägger mig i sängen och startar datorn. Bella kryper upp och lägger sig bredvid mig...efter att ha försökt lägga sig på datorn minst tre gånger. Spelar lite Alfapet med S.D om hon är online...och jag inte är för tråkig. Sen är dagen slut.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
118800 är experter på allt...
...utom det man verkligen vill fråga om. Jag och min kära vän och kollega frågade oss idag, under vår allra mest kreativa tidpunkt på dygnet (dvs 16.15 på eftermiddagen efter att ha jobbat som as hela dagen), en mycket viktig fråga. Den är nästan lika viktig som den fråga som vi alla ställer oss varje dag. Och nästan lika svår att svara på. Men jag fick en snilleblixt! "Vi frågar Eniro 118800!" De vet ju allt, de måste ju veta även detta. Sagt och gjort. Jag rotade fram min mobil från botten av handväskan och började knappa in min livsviktiga fråga.
"Det finns alltid någon som har det värre, men vem är det egentligen som har det värst?"
"Det finns alltid någon som har det värre, men vem är det egentligen som har det värst?"
När jag skickat iväg frågan satte jag mig ner och spånade på vad de kunde tänkas svara. Jag väntade mig ett riktigt klurigt och välgenomtänkt svar. Sen kom jag på att jag hade läst att Blondinbella ska arbeta två dagar i veckan på 118800. Jag kände hur min kropp frös till is. Hur ska den flummiga människan kunna svara på min superviktiga fråga? Men jag kände mig ändå ganska nyfiken på vad hon skulle svarat. Mitt i alla mina tankar plingade telefonen plötsligt till. Mina fingrar darrade lite lätt när jag klickade fram mitt nya sms. Där var det, svaret. Nu skulle jag få veta. Trodde jag...
118800 svarar: Bra fråga. Det är nog ganska individuellt vem man tycker har det värst. Man skull ju kunna tänka sig att något krigsdrabbat barn som mist hela sin släkt, inte har något hem, ingen mat, ingen framtid har det värst. Men det är som sagt individuellt.
OK 118800. Nu är det så här. Jag VISSTE att det var en bra fråga redan, det var ju därför jag ställde den. Och jag ville inte höra att det är individuellt, det måste ju finnas ett universellt svar, det BEGRIPER ni väl? Och varför måste det just vara ett BARN som har det värst? Jag är besviken. Jag vill veta vad Blondinbella hade svarat! *hmpf*
Nu ska jag titta på Navy CIS. Dem kan man alltid lita på.
NICHT FALLEN!
Auf wiederhören!
118800 svarar: Bra fråga. Det är nog ganska individuellt vem man tycker har det värst. Man skull ju kunna tänka sig att något krigsdrabbat barn som mist hela sin släkt, inte har något hem, ingen mat, ingen framtid har det värst. Men det är som sagt individuellt.
OK 118800. Nu är det så här. Jag VISSTE att det var en bra fråga redan, det var ju därför jag ställde den. Och jag ville inte höra att det är individuellt, det måste ju finnas ett universellt svar, det BEGRIPER ni väl? Och varför måste det just vara ett BARN som har det värst? Jag är besviken. Jag vill veta vad Blondinbella hade svarat! *hmpf*
Nu ska jag titta på Navy CIS. Dem kan man alltid lita på.
NICHT FALLEN!
Auf wiederhören!
Alla hjärtans dag
Jag vaknade idag i en mjuk säng, totalt utvilad och såg precis det man vill se när man vaknar upp på Alla hjärtans dag. Nacken på den man tycker väldigt mycket om, och som man har sovit bredvid hela natten. Jag vaknade upp idag i den vackra staden Linköping och såg min älskade Johns nacke. Vi låg och myste en liten stund, och sen gick jag upp för att baka scones till morgontéet. MUMS! John, som aldrig hade ätit scones förut var väl inte överväldigande imponerad av min bakkonst såg det ut som, men han klagade åtminstone inte.
Vi klädde på oss och gick ut till den gråa lilla Forden som stod ute på gatan, skrapade rutorna och åkte iväg till IKANO Center för att inhandla Creme Fraiche och en mössa. John hittade sin creme fraiche och jag fann till slut en rosa mössa på Stadium. It is always in the last place you look, right?
När vi kom hem igen var John ganska sömnig så vi la oss för att vila en stund, med alla händer på täcket. HÖHÖ! Till och med jag som egentligen var för pigg sov nog en liten stund. Jag som bara skulle sympativila lite. Efter vilan fick vi ny energi och startade med middagsmaten. Kyckling och potatis i ugn stod på menyn. Ska jag vara ärlig var det visserligen gott, men det dröp lite för mycket av fett, men vi drar en liten vit lögn eftersom det inte var jag som gjorde maten, för att inte såra någon...och säger att det var SUPERGOTT! Det godaste jag ätit på länge! HIHI! ^^;
Efter maten såg vi filmen Mamma Mia. Vi blev störda flertalet gånger av Johns telefon som ringde och han stängde in sig i sovrummet för att prata. Och ja, det retade livet ur mig! *suck* Filmen var bra, men jag hade nog ärligt talat väntat mig mer, efter allt prat jag hört om den. Nåja, alla kan inte ha samma smak. När eftertexterna började rulla slog klockan 20, och det var dags att se på veckans avsnitt av Melodifestivalen 2009. Det var framför allt tre bra låtar idag, och alla tre gick vidare på ett eller annat sätt. Dagens chock låg i att inte vår gemensamma favorit Amy Diamond bara gick vidare till Andra Chansen. Skandal! Det gjorde två av våra favoriter. Lili och Sussi gick ju också bara dit. Måns, som jag egentligen bara hejjade på lite halvhjärtat gick dock vidare, och man får väl vara glad för det man får.
Nu, när solen för längesen har gått ner, sitter vi här. John framför TV:n och tittar på You got mail på kanalen Dubai ONE, jag läser INTE undertexterna. Jag framför min dator, och skriver ner dagens äventyr för att nyfikna ögon ska kunna läsa om hur jag, en enkel arbetarflicka från västkusten, firar Alla hjärtans dag med sin apsnygga pojkvän i Linköping.
Godnatt Svärje.
Vi klädde på oss och gick ut till den gråa lilla Forden som stod ute på gatan, skrapade rutorna och åkte iväg till IKANO Center för att inhandla Creme Fraiche och en mössa. John hittade sin creme fraiche och jag fann till slut en rosa mössa på Stadium. It is always in the last place you look, right?
När vi kom hem igen var John ganska sömnig så vi la oss för att vila en stund, med alla händer på täcket. HÖHÖ! Till och med jag som egentligen var för pigg sov nog en liten stund. Jag som bara skulle sympativila lite. Efter vilan fick vi ny energi och startade med middagsmaten. Kyckling och potatis i ugn stod på menyn. Ska jag vara ärlig var det visserligen gott, men det dröp lite för mycket av fett, men vi drar en liten vit lögn eftersom det inte var jag som gjorde maten, för att inte såra någon...och säger att det var SUPERGOTT! Det godaste jag ätit på länge! HIHI! ^^;
Efter maten såg vi filmen Mamma Mia. Vi blev störda flertalet gånger av Johns telefon som ringde och han stängde in sig i sovrummet för att prata. Och ja, det retade livet ur mig! *suck* Filmen var bra, men jag hade nog ärligt talat väntat mig mer, efter allt prat jag hört om den. Nåja, alla kan inte ha samma smak. När eftertexterna började rulla slog klockan 20, och det var dags att se på veckans avsnitt av Melodifestivalen 2009. Det var framför allt tre bra låtar idag, och alla tre gick vidare på ett eller annat sätt. Dagens chock låg i att inte vår gemensamma favorit Amy Diamond bara gick vidare till Andra Chansen. Skandal! Det gjorde två av våra favoriter. Lili och Sussi gick ju också bara dit. Måns, som jag egentligen bara hejjade på lite halvhjärtat gick dock vidare, och man får väl vara glad för det man får.
Nu, när solen för längesen har gått ner, sitter vi här. John framför TV:n och tittar på You got mail på kanalen Dubai ONE, jag läser INTE undertexterna. Jag framför min dator, och skriver ner dagens äventyr för att nyfikna ögon ska kunna läsa om hur jag, en enkel arbetarflicka från västkusten, firar Alla hjärtans dag med sin apsnygga pojkvän i Linköping.
Godnatt Svärje.
Melodifestivalen som försvann
Jag satt igår, och tittade på Melodifestivalen och bloggade. Jag satt och listade varje låt och vad jag tyckte om dem var och en. Jag laddade upp den och skulle sedan läsa vad jag hade skrivit. Men med stor fasa upptäckte jag att den varken fanns kvar eller var uppladdad. Jag funderade en stund över om jag skulle skriva om den, men bestämde mig snart för att den inte skulle bli alls lika bra.
Nåväl, jag kan ju i korthet tala om vad jag tyckte om gårdagens festival. Låt nummer ett var fantastisk. Jag älskade den och tänker spela den tills den går sönder så fort jag får tag på den. Det är skandal att inte Nina gick vidare! Låt nummer två har jag redan glömt. Han var söt, och det var allt. Shirley (nummer tre) sjöng falskt och jag gillade inte alls låten. Scotts var klämmig och ganska bra. Men jag har tyvärr glömt den också. Emilia...jag vet inte hur hon kunde gå vidare. Det var så falskt så jag gick ut i köket och diskade. Alcazar rockade som vanligt. Jag trodde att de och Nina skulle gå vidare. Jag fick i alla fall ett rätt. Hejja Alcazar! Caroline...jag var inte riktigt klar med disken, så jag fortsatte med den. Slutligen Marie. Jag tror jag gillade den, men jag har glömt den också. Det var melodifestivalen i korthet. Hoppas den blir bättre nästa vecka. Men det blir den, för då sitter jag och håller min älskling i handen i hans soffa i Linköping. Underbart!
Helgen har gått förbi i ett högt tempo. Lördagen spenderade jag med att handla mat i Stenungsund med mamma, mormor och lillasyster. Resten av dagen tvättade jag och grejade lite smått i hemmet och chattade halva natten. Idag vaknade jag av att mamma ringde. Hon lät lite smått hyperstressad. Hon kunde inte stänga av internet. Jag muttrade lite surt att hon kunde ju dragit ur kontakten istället för att väcka mig. Jag somnade om och sov en halvtimma till. Vaknade och gick upp och skurade köket. Mamma och mormor kom och hämtade mig kl. 12 och vi åkte till Stora Höga. Mormor blev avsläppt vid tåget och jag och mor åkte vidare till Adenmarks för att shoppa kläder. Jag var ute efter en jacka, men kom hem med allt utom en jacka.
Resten av dagen har jag varit hemma och pysslat. Har strukit all tvätt jag kunde hitta, förutom lakanen som får ligga ett halvår till. Har lagat mat också. Sjömansbiff minsann, som jag inte har en aning om ifall den är god eller inte. Det kan ju inte bli SÅ illa i alla fall. Det är ju trots allt jag som har gjort den.
Nu tänker jag inte göra något mer idag. Imorgon är det dags för jobb igen. Suck.
Nåväl, jag kan ju i korthet tala om vad jag tyckte om gårdagens festival. Låt nummer ett var fantastisk. Jag älskade den och tänker spela den tills den går sönder så fort jag får tag på den. Det är skandal att inte Nina gick vidare! Låt nummer två har jag redan glömt. Han var söt, och det var allt. Shirley (nummer tre) sjöng falskt och jag gillade inte alls låten. Scotts var klämmig och ganska bra. Men jag har tyvärr glömt den också. Emilia...jag vet inte hur hon kunde gå vidare. Det var så falskt så jag gick ut i köket och diskade. Alcazar rockade som vanligt. Jag trodde att de och Nina skulle gå vidare. Jag fick i alla fall ett rätt. Hejja Alcazar! Caroline...jag var inte riktigt klar med disken, så jag fortsatte med den. Slutligen Marie. Jag tror jag gillade den, men jag har glömt den också. Det var melodifestivalen i korthet. Hoppas den blir bättre nästa vecka. Men det blir den, för då sitter jag och håller min älskling i handen i hans soffa i Linköping. Underbart!
Helgen har gått förbi i ett högt tempo. Lördagen spenderade jag med att handla mat i Stenungsund med mamma, mormor och lillasyster. Resten av dagen tvättade jag och grejade lite smått i hemmet och chattade halva natten. Idag vaknade jag av att mamma ringde. Hon lät lite smått hyperstressad. Hon kunde inte stänga av internet. Jag muttrade lite surt att hon kunde ju dragit ur kontakten istället för att väcka mig. Jag somnade om och sov en halvtimma till. Vaknade och gick upp och skurade köket. Mamma och mormor kom och hämtade mig kl. 12 och vi åkte till Stora Höga. Mormor blev avsläppt vid tåget och jag och mor åkte vidare till Adenmarks för att shoppa kläder. Jag var ute efter en jacka, men kom hem med allt utom en jacka.
Resten av dagen har jag varit hemma och pysslat. Har strukit all tvätt jag kunde hitta, förutom lakanen som får ligga ett halvår till. Har lagat mat också. Sjömansbiff minsann, som jag inte har en aning om ifall den är god eller inte. Det kan ju inte bli SÅ illa i alla fall. Det är ju trots allt jag som har gjort den.
Nu tänker jag inte göra något mer idag. Imorgon är det dags för jobb igen. Suck.
Spisen - Del 2
Minns du i början av min bloggkarriär, när jag skrev om det roliga sms:et jag hade fått från Bosse som berättade att min spis var klar. Detta var i november 2008. Läs det tidigare inlägget på:
http://cykloppsmania.blogg.se/2008/november/spisen-ar-klar.html
Idag kom ett nytt sms, från samma Bosse. Eller jag vet egentligen inte om det var från Bosse igen, men det gäller i alla fall samma spis. Det verkar inte riktigt som att Bosse har fått tag på ägaren till spisen, men det som förvånade mig mest var att han faktiskt inte har försökt att kontakta mig sedan november! Han har ju säkert försökt ringa, men det är svårt att komma fram när inte numret går till en telefon, utan ett internet-modem. Nåväl, denna gången skickade han följande sms:
"När hämtar ni järnspisen? ? Lyckhemsboden."
Jag svarade honom faktiskt denna gången. Jag tyckte lite synd om honom...OCH om de som faktiskt HAR beställt en spis, och nu har fått vänta ända sen november på att få den!
"Alltså du, jag tror att du har fått helt fel nummer. Jag har ingen järnspis! Ring Eniro vetja. :P"
Det är det snällaste svaret man får när man skickar märkliga sms till Cykloppsens dator. Jag googlade även på Lyckhemsboden, och det visade sig att Bosse har en egen hemsida. www.bossespisdoktorn.se. Detta var ju faktiskt lite gulligt. Och nu Bosse, för att jag tycker lite synd om dig för att du har haft en färdig spis hos dig sedan i November som jag inte har hämtat...så tänker jag göra reklam för din sida på min blogg.
Gå till www.bossespisdoktorn.se och beställ din egen järnspis eller något annat häftigt smide, IDAG!
http://cykloppsmania.blogg.se/2008/november/spisen-ar-klar.html
Idag kom ett nytt sms, från samma Bosse. Eller jag vet egentligen inte om det var från Bosse igen, men det gäller i alla fall samma spis. Det verkar inte riktigt som att Bosse har fått tag på ägaren till spisen, men det som förvånade mig mest var att han faktiskt inte har försökt att kontakta mig sedan november! Han har ju säkert försökt ringa, men det är svårt att komma fram när inte numret går till en telefon, utan ett internet-modem. Nåväl, denna gången skickade han följande sms:
"När hämtar ni järnspisen? ? Lyckhemsboden."
Jag svarade honom faktiskt denna gången. Jag tyckte lite synd om honom...OCH om de som faktiskt HAR beställt en spis, och nu har fått vänta ända sen november på att få den!
"Alltså du, jag tror att du har fått helt fel nummer. Jag har ingen järnspis! Ring Eniro vetja. :P"
Det är det snällaste svaret man får när man skickar märkliga sms till Cykloppsens dator. Jag googlade även på Lyckhemsboden, och det visade sig att Bosse har en egen hemsida. www.bossespisdoktorn.se. Detta var ju faktiskt lite gulligt. Och nu Bosse, för att jag tycker lite synd om dig för att du har haft en färdig spis hos dig sedan i November som jag inte har hämtat...så tänker jag göra reklam för din sida på min blogg.
Gå till www.bossespisdoktorn.se och beställ din egen järnspis eller något annat häftigt smide, IDAG!
Kändis på tåget
Jag älskar Roomservice. Jon, på bilden, är min favoritinredare, för han är så underbart flummig. Jag älskar flummiga människor. Vet ni vad? Jon satt på tåget från Göteborg när jag skulle åka hem. Jag satt och smygkikade och tjuvlyssnade på honom hela vägen hem. Han pratade bland annat med sitt barn, och jag önskade för en stund att han var min pappa. Han verkade som en helt underbar pappa.
Snälla Jon, adoptera mig!
Snälla Jon, adoptera mig!
Dyr helg
Helgen har varit underbar. Efter en hemsk vecka har det verkligen varit välbehövligt med en ledig helg. På lördagen åkte jag och min syster till IKEA för att se om vi kunde göra några fynd. Jag gjorde tydligen många fynd, för jag kom hem 2000 kronor fattigare. Men jag är väldigt nöjd. Fick tag på två mattor, två lampor, nya tallrikar och jättefina thékoppar, påslakan och nya kuddar. IKEA är en mycket farlig plats för en Klopps med shoppingproblem.
Söndagen blev inte speciellt billig den heller. Jag och min mor och min syster for till Stenungsund för att inhandla mat. Jag råkade gå in på Kicks också, och därifrån kommer man nästan aldrig innan man langat upp VISA-kortet till kassörskan. Inhandlade lite puder, och en guldfärgad ögonskugga. Åkte sen mot Willys och plockade vagnen full där. När jag kom hem fick jag ett infall, och började rensa och sortera i mitt köksskåp. Man måste ju få plats med sina nya saker. Nu ser det riktigt prydligt ut i mitt kök, men det kan bli bättre. Ska ta tag i nederskåpen imorgon om jag orkar.
Imorgon ska jag inte till Kungälv något mera. Jag och Monica ska till Östra Sjukhuset för att ta hand om Kungälvssamtalen där. Det är med blandade känslor jag kliver in genom de där dörrarna igen. Min tid där var inte så särskilt rolig när jag var där sist. Men nu har jag ju i alla fall Monica med mig. Jag är inte ensam. Och dessutom är tiden där väldigt begränsad, och det känns väldigt bra. Hoppas att samtalen går över till Sahlgrenska som de ska alldeles snart.
Nu ska Cykloppsen krypa ner i sängen och njuta av sina nya påslakan. Fast först ska hon nog ta en varm dusch, för det är HIMLA kallt här!
Natti natti!
Söndagen blev inte speciellt billig den heller. Jag och min mor och min syster for till Stenungsund för att inhandla mat. Jag råkade gå in på Kicks också, och därifrån kommer man nästan aldrig innan man langat upp VISA-kortet till kassörskan. Inhandlade lite puder, och en guldfärgad ögonskugga. Åkte sen mot Willys och plockade vagnen full där. När jag kom hem fick jag ett infall, och började rensa och sortera i mitt köksskåp. Man måste ju få plats med sina nya saker. Nu ser det riktigt prydligt ut i mitt kök, men det kan bli bättre. Ska ta tag i nederskåpen imorgon om jag orkar.
Imorgon ska jag inte till Kungälv något mera. Jag och Monica ska till Östra Sjukhuset för att ta hand om Kungälvssamtalen där. Det är med blandade känslor jag kliver in genom de där dörrarna igen. Min tid där var inte så särskilt rolig när jag var där sist. Men nu har jag ju i alla fall Monica med mig. Jag är inte ensam. Och dessutom är tiden där väldigt begränsad, och det känns väldigt bra. Hoppas att samtalen går över till Sahlgrenska som de ska alldeles snart.
Nu ska Cykloppsen krypa ner i sängen och njuta av sina nya påslakan. Fast först ska hon nog ta en varm dusch, för det är HIMLA kallt här!
Natti natti!
Framförhållning och planering GODDAMNIT!
Kära dagbok.
Det här har inte varit en dålig dag. Det här har inte heller varit en hemsk dag. Det har faktiskt inte ens varit en fruktansvärd dag. DÄREMOT har det varit en helt ÖVERJÄVLIG dag. Klockan 14 idag var jag så trött, så när jag ringde till Sara (för att få höra en röst som gör mig lugn och glad), var jag nära att börja gråta. Jag tror hon hörde det också. Låt mig berätta varför det här har varit en helt överjävlig dag. Men ha dock i åtanke, att den kunde ha varit mycket värre.
Igår jobbade jag kväll. Det var kvällen då alla samtal skulle gå över från Kungälvs växel till Sahlgrenskas växel. Behöver jag ens nämna att det inte alls blev så? Nä, jag trodde inte jag behövde det heller. Klockan 19 igår ringde min chef hem till min kollega Monica och frågade om hon kunde jobba ihop med mig idag, för det var något som inte stämde. Varken jag eller Monica fick dock veta VAD det var som inte stämde. Ingen av oss var heller inte särskilt förvånade över att vi inte fick veta något och över att det var något som var fel. 19.30 kom den som skulle avlösa mig för att jobba på natten. Hon fick veta strax efter att hon skulle vara telefonist. Den information hon fått var att hon skulle vara med och hjälpa till med omprogrammeringen av telefonerna. Eftersom planeringen återigen var helt strålande så fick jag på en halvtimme LÄRA henne hur man svarar i vår växel plus hur man söker i patientregistret, eftersom hon endast hade sett den en gång i våras.
När klockan närmade sig nio plockade jag ihop mina saker, informerade om att jag tänkte gå hem och gick på toaletten. När jag kom ut därifrån fanns det noll och ingen telefonist i rummet. De hade begett sig ut i korridoren för att hitta ”en bas där det fungerade att programmera om telefonen”. Eftersom jag verkade vara den enda som brydde sig om att det är en växel dit det ringer riktiga människor som vill tala med någon så satte jag mig ner igen och väntade tills de kom tillbaka. Då hade jag jobbat över i tio minuter. Jag var överlycklig. NEJ!
När jag kom dit imorse, efter att ha sovit en alldeles för kort stund, satt min chef och såg helt överförvirrad och trött ut och svarade i telefonen. Nattelefonisten hade redan begett sig hemåt. Jag varken orkade eller hann fråga när hon hade gått, utan satte mig nästan genast ner för att svara, så det skulle bli rätt.
Morgonen blev ett rent skräckscenario. Vi hade 28 på kö, jag satt mycket av tiden själv, för någon skickade ut Monica på konstiga uppdrag i hela sjukhuset verkade det som. Jag vet inte vad det gällde, men jag kände att jag behövde fokusera på samtalen istället. Jag försökte beta av dem, men kön tycktes aldrig bli mindre. Klockan var runt 10.30 när det till slut lugnade sig och jag fick tid att fråga Monica om det gick bra om jag stängde av några minuter för att få något i magen. I vanliga fall brukar vi äta frukost klockan 9. Idag var det inte i vanliga fall. Dessutom, som om det inte vore nog med att det var 28 personer i kö, så sprang mina chefer och de som har hållit igång inatt med telefonerna fram och tillbaka och högljutt pratade med varandra och med andra som kom till växeln. Sen tyckte de även att jag skulle skita i samtalen och hjälpa dem att söka telefonnummer i katalogen och andra dumma saker som de kunde klarat minst lika bra själva. Jag var ytterst irriterad.
Efter frukosten lugnade det ner sig. Jag hann med att äta lunch senare vid tolv. Monica, som började 8 imorse, blev sedan tillfrågad om hon kunde jobba till 21 eftersom chefen inte kunde få tag på någon vikarie. Det gick bra, men bara om hon fick gå ut en timme för att vila upp huvudet. Chefen beviljade detta, men släppte inte iväg henne förrän klockan ett. Mellan ett och två…är den jävligaste tiden i växeln på hela dygnet. Jag satt där själv. Jag älskar inte min chef. Jag gör inte det.
Resten av dagen gick i ett lugnare tempo. Men för det tror jag inte det var lugnt. Det var bara lugnt i jämförelse med helvetet som var innan. Klockan 5 gav jag upp en stor suck och packade min ryggsäck och gick hem. Eller åkte buss. Jag var så trött så jag inte ens orkade somna på bussen hem. Då är man jävligt trött.
Monica sitter fortfarande på Kungälv, och imorgon börjar stackaren 7.15. Jag sa att hon inte behövde det, för åker jag med pappa är jag ändå där klockan 7, men hon är envis som en liten getabock. Nåväl, hoppas trafiken går över imorgon, för jag går i strejk annars, på riktigt. Monica, är du med mig?
Tack!
Tack Monica för MYCKET gott samarbete idag. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort.
Tack Sara för ditt otroliga stöd, och för att du alltid hade tid att lyssna på mig när jag behövde avreagera mig.
Tack Malin för att du finns, och för dina tankar som jag vet gick till oss på Kungälv idag.
Tack alla underbara människor som har varit så otroligt förstående hela dagen. Vi har haft nästan 2500 (!!!) samtal under dagen, men jag kan bara räkna klagomålen om att ni har fått vänta länge för att komma till växeln på min ena hands fingrar. Ni är guld värda allihop!
Mina vänner - Jag älskar er
Jag har varit något deprimerad den senaste tiden. Jag misstänker starkt att jag är vansinnigt nära att gå in i väggen, och hade det inte varit så att det finns en ände på det kaos som kallas Kungälvs Sjukhus växelflytt så hade jag nog med all sannolikhet GÅTT in i väggen. Men på onsdag kväll är det äntligen dags. På måndag arbetar jag min första dag på Sahlgrenska. Jag har fått mitt vikariat förlängt med tre månader, och ska under denna tid arbeta 8.00-16.30 varje vardag. Lovely! Jag ska ha ett jobb med normala kontorstider för en gångs skull. Det har inte hänt sedan jag praktiserade på gymnasiet. Då jobbade jag kontorstider och hade dessutom ett EGET kontor. Jag har varit viktig minsann.
Jag fick tulpaner av en kollega på jobbet idag. Vi hade bestämt att vi skulle ge vår andra kollega en blombukett för att visa hur otroligt tacksamma vi är för att hon finns och för att vi tycker hon har jobbat så fruktansvärt intensivt nu det sista, och inte fått den uppskattning hon förtjänar. Vår nya chef kanske inte är den allra bästa på att visa uppskattning så det får vi sköta själva.
Tack alla söta vänner för att ni bryr er om mig så himla mycket och stöttar mig när jag mår dåligt, även om skälet till att jag är ledsen ibland kanske inte stödjer era egna kriterier på hur man bör leva livet. Jag vet att ni inte vill att jag ska ledsen, men det är faktiskt inte lätt att alltid vara den där glada, goa Kloppsen som ni vill att jag ska vara. Jag gör så gott jag kan, men ibland orkar jag knappt med mig själv.
Jag tror egentligen det är ganska få som vet hur jag egentligen mår. Förmodligen beror detta på att jag har svårt att lita på folk, eftersom jag så ofta har upptäckt att de jag har litat på faktiskt är sluga som rävar och talar skit bakom min rygg till och med mer än de som talar skit om mig nästan helt öppet.
Det har gått många konstiga rykten om mig genom åren. Ett rykte som florerade under min högstadietid var att jag hade en sjukdom, som gjorde att varje gång när jag åt mat svällde upp som en ballong. Jag har inte fått denna sjukdom diagnostiserad, men jag är relativt säker på att denna sjukdom inte finns inuti mig.
På gymnasiet råkade jag faktiskt helt ofrivilligt höra när ett gäng killar, som satt bakom väggen där jag satt och åt min lunch i hemlighet, diskuterade huruvida jag kunde komma in i en Ford Escort eller inte med min enorma kropp. Ni som tycker det är roligt att diskutera andra människors liv, tänk på att det är riktiga människor med riktiga känslor som ni diskuterar.
Hur illa det än kan låta så hade jag en ganska bra uppväxt. Jag har träffat många människor som har kommit att betyda väldigt mycket för mig, som jag aldrig kommer att glömma. När jag vinner stora journalispriset för min utomordentliga blogg ska jag ha med er alla i mitt tacktal. Allt från rastvakter på lågstadiet till chefer på arbetsplatser till bästa vänner. Efter många år av sökande, har jag äntligen hittat vänner som jag verkligen kan lita på, och som tycker om mig för att jag är jag, och som inte känner att de behöver ändra på mig.
Ni är guld värda och jag älskar er!
Jag fick tulpaner av en kollega på jobbet idag. Vi hade bestämt att vi skulle ge vår andra kollega en blombukett för att visa hur otroligt tacksamma vi är för att hon finns och för att vi tycker hon har jobbat så fruktansvärt intensivt nu det sista, och inte fått den uppskattning hon förtjänar. Vår nya chef kanske inte är den allra bästa på att visa uppskattning så det får vi sköta själva.
Tack alla söta vänner för att ni bryr er om mig så himla mycket och stöttar mig när jag mår dåligt, även om skälet till att jag är ledsen ibland kanske inte stödjer era egna kriterier på hur man bör leva livet. Jag vet att ni inte vill att jag ska ledsen, men det är faktiskt inte lätt att alltid vara den där glada, goa Kloppsen som ni vill att jag ska vara. Jag gör så gott jag kan, men ibland orkar jag knappt med mig själv.
Jag tror egentligen det är ganska få som vet hur jag egentligen mår. Förmodligen beror detta på att jag har svårt att lita på folk, eftersom jag så ofta har upptäckt att de jag har litat på faktiskt är sluga som rävar och talar skit bakom min rygg till och med mer än de som talar skit om mig nästan helt öppet.
Det har gått många konstiga rykten om mig genom åren. Ett rykte som florerade under min högstadietid var att jag hade en sjukdom, som gjorde att varje gång när jag åt mat svällde upp som en ballong. Jag har inte fått denna sjukdom diagnostiserad, men jag är relativt säker på att denna sjukdom inte finns inuti mig.
På gymnasiet råkade jag faktiskt helt ofrivilligt höra när ett gäng killar, som satt bakom väggen där jag satt och åt min lunch i hemlighet, diskuterade huruvida jag kunde komma in i en Ford Escort eller inte med min enorma kropp. Ni som tycker det är roligt att diskutera andra människors liv, tänk på att det är riktiga människor med riktiga känslor som ni diskuterar.
Hur illa det än kan låta så hade jag en ganska bra uppväxt. Jag har träffat många människor som har kommit att betyda väldigt mycket för mig, som jag aldrig kommer att glömma. När jag vinner stora journalispriset för min utomordentliga blogg ska jag ha med er alla i mitt tacktal. Allt från rastvakter på lågstadiet till chefer på arbetsplatser till bästa vänner. Efter många år av sökande, har jag äntligen hittat vänner som jag verkligen kan lita på, och som tycker om mig för att jag är jag, och som inte känner att de behöver ändra på mig.
Ni är guld värda och jag älskar er!
Diktaren
En diktare sitter vid sitt skrivbord och skriver. Han vill skriva den vackraste dikten i världen. Han har sin allra finaste gåspenna i handen, sitt allra dyraste bläck och sina allra finaste pergament. Med snirklig handstil skriver han ner de allra vackraste orden han vet. Han sammanfogar dem till de allra vackraste meningar. Han skriver sin dikt till den allra vackraste kvinna han känner. Men plötsligt...han blir skrämd av något nere på gatan. Ett gevärskott. Han far upp ur sin stol. Bläcket välter han ut över pergamentet. Allt är förstört. Han knycklar ihop det nedfläckade pergamentet och kastar sina vackra ord och meningar i ett hörn. Han tar på sig sin hatt och rock och tar sin käpp och går ut på gatan. Med förfäran ser han vem som föll offer för gevärskottet.
Den allra vackraste flickan han vet.
Tårarna faller. Den smärta han känner vet inga gränser. Han går hem igen. Ser pergamentet ligga i hörnet. Han tar upp det och vecklar ut det. Tårarna som faller nerför hans kinder spolar bort den stora bläckfläcken och kvar finns bara hans vackraste ord, och hans vackraste meningar. Nu finns hon bara där, i hans minne och på hans pergament.
Den allra vackraste flickan han vet.
Tårarna faller. Den smärta han känner vet inga gränser. Han går hem igen. Ser pergamentet ligga i hörnet. Han tar upp det och vecklar ut det. Tårarna som faller nerför hans kinder spolar bort den stora bläckfläcken och kvar finns bara hans vackraste ord, och hans vackraste meningar. Nu finns hon bara där, i hans minne och på hans pergament.
Förlåt
Förlåt.
