Fredag...äntligen!
Jag tänker inte göra något mer idag. Tappa upp ett bad, krypa ner i det varma vattnet, blunda, njuta, läsa och VILA!
Trevlig helg allihop!
Kram!
I am Zombie - A day in my life
Tröttheten i min kropp blir bara värre och värre för varje dag. Även fast jag går och lägger mig tidigt varje kväll, till fru S.Ds förtret, så är jag totalt slut när jag vaknar nästa morgon. Jag sover som en stock hela nätterna, men jag tror det är drömmarna som gör att jag inte riktigt är helt utvilad när jag vaknar...kl.5.20 varje morgon och måste gå upp för att klockan i mobilen säger det. Ja, den säger faktiskt det uttryckligen med sin monotona röst. "Det är dags att stiga upp. Klockan är fem och tjugo." När jag efter en stund har fattat att det är klockan som pratar, och att den talar till mig, och att jag sover och måste gå upp...sätter jag mig upp i sängen och morrar åt mobiltelefonen som jag helst av allt vill mörda varje morgon. Jag virar in mig i mitt täcke och sitter så en minut. Inte för länge, för då somnar jag...sittande.
Därefter stiger jag upp och går in på toaletten. Jag kissar, tvättar händerna, sköljer av ansiktet med iskallt vatten. Sedan smörjer jag in mitt ansikte med jojoba-olja och kletar supermirakelkräm som ska ta bort mörka ringar och svullnader runt ögonen...runt ögonen. Det funkar naturligtvis inte på riktigt, men jag intalar mig att det funkar och det räcker gott. Jag snubblar in i min klädkammare och försöker hitta en snygg outfit för dagen...det går ungefär lika bra som att få bort mörka ringar runt ögonen med supermirakelkräm. När jag ser tillräckligt respektabel ut går jag tillbaka till badrummet och lägger min vardagsmakeup...som ser likadan ut varje dag, eftersom jag inte orkar engagera mig i att hitta en ny.
Dags att tillverka en smörgås och packa ner lunchmat och frukt i handväskan. Om jag har varit tillräckligt snabb under morgonen hinner jag även äta frukost innan det är dags att hasta iväg till tåget. När det är snö ute måste man gå några minuter tidigare för att inte behöva springa ner för livsfarliga backen som då blir glashal. Har man otur så ska man ner för backen samtidigt som polackerna ska ner för den, och då skrattar de åt mig och ropar "NICHT FALLEN!"
Jag kommer fram till tåget i god tid och lirkar vant upp min pocketbok ur handväskan. Sen lutar jag mig mot en av stolparna i väntkuren och börjar läsa. PLING PLING PLING SKRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN!!! Nu kommer tåget och bommarna som fyller absolut ingen funktion alls faller ner över spåren för att visa att man inte får gå över till andra sidan...för tåget kommer nu. Jag och mina medresenärer stiger ombord och jag hittar en bra plats som känns lagom tom. Fortsätter läsa...och om jag inte är så trött så ögonen går ihop på mitten, så fortsätter jag läsa ända tills högtalarrösten säger "Nästa station, Göteborgs central...Göteborgs central."
Sen rusar jag vidare till bussen som väntar på hållplats 22, om inte tåget är försenat, för då får man ta första bästa spårvagn, och ringa till chefen och säga att man blir försenad...som sedan suckar så högt så man tror att alla hennes papper ska flyga ut genom fönstret som inte är öppet för det är vinter. Under 8 timmar sitter man sedan och lyssnar på den ena gnälliga människan efter den andra. Det är sanslöst hur gnällig man kan bli när man är sjuk. Men jag skulle förmodligen vara likadan. Fast å andra sidan har jag sett hur det ser ut inifrån, så jag skulle nog åtminstone inte skylla på telefonisten om jag inte kom fram till ortopeden på Mölndal.
Dagens tips: Bryt inte benet när ni bor närmast Mölndal. Det är rent löjligt hur svårt det är att komma fram där per telefon.
Vid dagens slut pustar vi alla ut och sjunger så en liten sååååång. Nej, det gör vi inte, men vi spritar våra bord. På fredagar kan det även hända att vi sniffar på spriten också. Imorgon är det fredag... Vi rusar mot utgången. Äntligen fria! På spårvagnen till centralen har jag sällskap med min söta lilla M.Ö. Vi skiljs åt inne på Nils Erikssonterminalen. En dag ska jag ta reda på vem den där Nisse egentligen är. Jag går till mitt tåg, sätter mig på en lagom tom plats, och halar upp min pocketbok igen. Jag läser tills ögonen går i kors igen eller tills rösten säger "Nästa station Svenshögen...Svenshögen". Jag traskar hem, kikar i brevlådan och brottar ner katterna som möter mig i dörren.
Maten till nästa dag lagas, gröten som ska ätas på kvällen lagas, TV:n sätts igång. Bella kryper upp i mitt knä och somnar och snart sover vi ikapp. Vi sover en stund, och sen går jag och borstar tänderna, lägger mig i sängen och startar datorn. Bella kryper upp och lägger sig bredvid mig...efter att ha försökt lägga sig på datorn minst tre gånger. Spelar lite Alfapet med S.D om hon är online...och jag inte är för tråkig. Sen är dagen slut.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Därefter stiger jag upp och går in på toaletten. Jag kissar, tvättar händerna, sköljer av ansiktet med iskallt vatten. Sedan smörjer jag in mitt ansikte med jojoba-olja och kletar supermirakelkräm som ska ta bort mörka ringar och svullnader runt ögonen...runt ögonen. Det funkar naturligtvis inte på riktigt, men jag intalar mig att det funkar och det räcker gott. Jag snubblar in i min klädkammare och försöker hitta en snygg outfit för dagen...det går ungefär lika bra som att få bort mörka ringar runt ögonen med supermirakelkräm. När jag ser tillräckligt respektabel ut går jag tillbaka till badrummet och lägger min vardagsmakeup...som ser likadan ut varje dag, eftersom jag inte orkar engagera mig i att hitta en ny.
Dags att tillverka en smörgås och packa ner lunchmat och frukt i handväskan. Om jag har varit tillräckligt snabb under morgonen hinner jag även äta frukost innan det är dags att hasta iväg till tåget. När det är snö ute måste man gå några minuter tidigare för att inte behöva springa ner för livsfarliga backen som då blir glashal. Har man otur så ska man ner för backen samtidigt som polackerna ska ner för den, och då skrattar de åt mig och ropar "NICHT FALLEN!"
Jag kommer fram till tåget i god tid och lirkar vant upp min pocketbok ur handväskan. Sen lutar jag mig mot en av stolparna i väntkuren och börjar läsa. PLING PLING PLING SKRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN!!! Nu kommer tåget och bommarna som fyller absolut ingen funktion alls faller ner över spåren för att visa att man inte får gå över till andra sidan...för tåget kommer nu. Jag och mina medresenärer stiger ombord och jag hittar en bra plats som känns lagom tom. Fortsätter läsa...och om jag inte är så trött så ögonen går ihop på mitten, så fortsätter jag läsa ända tills högtalarrösten säger "Nästa station, Göteborgs central...Göteborgs central."
Sen rusar jag vidare till bussen som väntar på hållplats 22, om inte tåget är försenat, för då får man ta första bästa spårvagn, och ringa till chefen och säga att man blir försenad...som sedan suckar så högt så man tror att alla hennes papper ska flyga ut genom fönstret som inte är öppet för det är vinter. Under 8 timmar sitter man sedan och lyssnar på den ena gnälliga människan efter den andra. Det är sanslöst hur gnällig man kan bli när man är sjuk. Men jag skulle förmodligen vara likadan. Fast å andra sidan har jag sett hur det ser ut inifrån, så jag skulle nog åtminstone inte skylla på telefonisten om jag inte kom fram till ortopeden på Mölndal.
Dagens tips: Bryt inte benet när ni bor närmast Mölndal. Det är rent löjligt hur svårt det är att komma fram där per telefon.
Vid dagens slut pustar vi alla ut och sjunger så en liten sååååång. Nej, det gör vi inte, men vi spritar våra bord. På fredagar kan det även hända att vi sniffar på spriten också. Imorgon är det fredag... Vi rusar mot utgången. Äntligen fria! På spårvagnen till centralen har jag sällskap med min söta lilla M.Ö. Vi skiljs åt inne på Nils Erikssonterminalen. En dag ska jag ta reda på vem den där Nisse egentligen är. Jag går till mitt tåg, sätter mig på en lagom tom plats, och halar upp min pocketbok igen. Jag läser tills ögonen går i kors igen eller tills rösten säger "Nästa station Svenshögen...Svenshögen". Jag traskar hem, kikar i brevlådan och brottar ner katterna som möter mig i dörren.
Maten till nästa dag lagas, gröten som ska ätas på kvällen lagas, TV:n sätts igång. Bella kryper upp i mitt knä och somnar och snart sover vi ikapp. Vi sover en stund, och sen går jag och borstar tänderna, lägger mig i sängen och startar datorn. Bella kryper upp och lägger sig bredvid mig...efter att ha försökt lägga sig på datorn minst tre gånger. Spelar lite Alfapet med S.D om hon är online...och jag inte är för tråkig. Sen är dagen slut.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
118800 är experter på allt...
...utom det man verkligen vill fråga om. Jag och min kära vän och kollega frågade oss idag, under vår allra mest kreativa tidpunkt på dygnet (dvs 16.15 på eftermiddagen efter att ha jobbat som as hela dagen), en mycket viktig fråga. Den är nästan lika viktig som den fråga som vi alla ställer oss varje dag. Och nästan lika svår att svara på. Men jag fick en snilleblixt! "Vi frågar Eniro 118800!" De vet ju allt, de måste ju veta även detta. Sagt och gjort. Jag rotade fram min mobil från botten av handväskan och började knappa in min livsviktiga fråga.
"Det finns alltid någon som har det värre, men vem är det egentligen som har det värst?"
"Det finns alltid någon som har det värre, men vem är det egentligen som har det värst?"
När jag skickat iväg frågan satte jag mig ner och spånade på vad de kunde tänkas svara. Jag väntade mig ett riktigt klurigt och välgenomtänkt svar. Sen kom jag på att jag hade läst att Blondinbella ska arbeta två dagar i veckan på 118800. Jag kände hur min kropp frös till is. Hur ska den flummiga människan kunna svara på min superviktiga fråga? Men jag kände mig ändå ganska nyfiken på vad hon skulle svarat. Mitt i alla mina tankar plingade telefonen plötsligt till. Mina fingrar darrade lite lätt när jag klickade fram mitt nya sms. Där var det, svaret. Nu skulle jag få veta. Trodde jag...
118800 svarar: Bra fråga. Det är nog ganska individuellt vem man tycker har det värst. Man skull ju kunna tänka sig att något krigsdrabbat barn som mist hela sin släkt, inte har något hem, ingen mat, ingen framtid har det värst. Men det är som sagt individuellt.
OK 118800. Nu är det så här. Jag VISSTE att det var en bra fråga redan, det var ju därför jag ställde den. Och jag ville inte höra att det är individuellt, det måste ju finnas ett universellt svar, det BEGRIPER ni väl? Och varför måste det just vara ett BARN som har det värst? Jag är besviken. Jag vill veta vad Blondinbella hade svarat! *hmpf*
Nu ska jag titta på Navy CIS. Dem kan man alltid lita på.
NICHT FALLEN!
Auf wiederhören!
118800 svarar: Bra fråga. Det är nog ganska individuellt vem man tycker har det värst. Man skull ju kunna tänka sig att något krigsdrabbat barn som mist hela sin släkt, inte har något hem, ingen mat, ingen framtid har det värst. Men det är som sagt individuellt.
OK 118800. Nu är det så här. Jag VISSTE att det var en bra fråga redan, det var ju därför jag ställde den. Och jag ville inte höra att det är individuellt, det måste ju finnas ett universellt svar, det BEGRIPER ni väl? Och varför måste det just vara ett BARN som har det värst? Jag är besviken. Jag vill veta vad Blondinbella hade svarat! *hmpf*
Nu ska jag titta på Navy CIS. Dem kan man alltid lita på.
NICHT FALLEN!
Auf wiederhören!
Alla hjärtans dag
Jag vaknade idag i en mjuk säng, totalt utvilad och såg precis det man vill se när man vaknar upp på Alla hjärtans dag. Nacken på den man tycker väldigt mycket om, och som man har sovit bredvid hela natten. Jag vaknade upp idag i den vackra staden Linköping och såg min älskade Johns nacke. Vi låg och myste en liten stund, och sen gick jag upp för att baka scones till morgontéet. MUMS! John, som aldrig hade ätit scones förut var väl inte överväldigande imponerad av min bakkonst såg det ut som, men han klagade åtminstone inte.
Vi klädde på oss och gick ut till den gråa lilla Forden som stod ute på gatan, skrapade rutorna och åkte iväg till IKANO Center för att inhandla Creme Fraiche och en mössa. John hittade sin creme fraiche och jag fann till slut en rosa mössa på Stadium. It is always in the last place you look, right?
När vi kom hem igen var John ganska sömnig så vi la oss för att vila en stund, med alla händer på täcket. HÖHÖ! Till och med jag som egentligen var för pigg sov nog en liten stund. Jag som bara skulle sympativila lite. Efter vilan fick vi ny energi och startade med middagsmaten. Kyckling och potatis i ugn stod på menyn. Ska jag vara ärlig var det visserligen gott, men det dröp lite för mycket av fett, men vi drar en liten vit lögn eftersom det inte var jag som gjorde maten, för att inte såra någon...och säger att det var SUPERGOTT! Det godaste jag ätit på länge! HIHI! ^^;
Efter maten såg vi filmen Mamma Mia. Vi blev störda flertalet gånger av Johns telefon som ringde och han stängde in sig i sovrummet för att prata. Och ja, det retade livet ur mig! *suck* Filmen var bra, men jag hade nog ärligt talat väntat mig mer, efter allt prat jag hört om den. Nåja, alla kan inte ha samma smak. När eftertexterna började rulla slog klockan 20, och det var dags att se på veckans avsnitt av Melodifestivalen 2009. Det var framför allt tre bra låtar idag, och alla tre gick vidare på ett eller annat sätt. Dagens chock låg i att inte vår gemensamma favorit Amy Diamond bara gick vidare till Andra Chansen. Skandal! Det gjorde två av våra favoriter. Lili och Sussi gick ju också bara dit. Måns, som jag egentligen bara hejjade på lite halvhjärtat gick dock vidare, och man får väl vara glad för det man får.
Nu, när solen för längesen har gått ner, sitter vi här. John framför TV:n och tittar på You got mail på kanalen Dubai ONE, jag läser INTE undertexterna. Jag framför min dator, och skriver ner dagens äventyr för att nyfikna ögon ska kunna läsa om hur jag, en enkel arbetarflicka från västkusten, firar Alla hjärtans dag med sin apsnygga pojkvän i Linköping.
Godnatt Svärje.
Vi klädde på oss och gick ut till den gråa lilla Forden som stod ute på gatan, skrapade rutorna och åkte iväg till IKANO Center för att inhandla Creme Fraiche och en mössa. John hittade sin creme fraiche och jag fann till slut en rosa mössa på Stadium. It is always in the last place you look, right?
När vi kom hem igen var John ganska sömnig så vi la oss för att vila en stund, med alla händer på täcket. HÖHÖ! Till och med jag som egentligen var för pigg sov nog en liten stund. Jag som bara skulle sympativila lite. Efter vilan fick vi ny energi och startade med middagsmaten. Kyckling och potatis i ugn stod på menyn. Ska jag vara ärlig var det visserligen gott, men det dröp lite för mycket av fett, men vi drar en liten vit lögn eftersom det inte var jag som gjorde maten, för att inte såra någon...och säger att det var SUPERGOTT! Det godaste jag ätit på länge! HIHI! ^^;
Efter maten såg vi filmen Mamma Mia. Vi blev störda flertalet gånger av Johns telefon som ringde och han stängde in sig i sovrummet för att prata. Och ja, det retade livet ur mig! *suck* Filmen var bra, men jag hade nog ärligt talat väntat mig mer, efter allt prat jag hört om den. Nåja, alla kan inte ha samma smak. När eftertexterna började rulla slog klockan 20, och det var dags att se på veckans avsnitt av Melodifestivalen 2009. Det var framför allt tre bra låtar idag, och alla tre gick vidare på ett eller annat sätt. Dagens chock låg i att inte vår gemensamma favorit Amy Diamond bara gick vidare till Andra Chansen. Skandal! Det gjorde två av våra favoriter. Lili och Sussi gick ju också bara dit. Måns, som jag egentligen bara hejjade på lite halvhjärtat gick dock vidare, och man får väl vara glad för det man får.
Nu, när solen för längesen har gått ner, sitter vi här. John framför TV:n och tittar på You got mail på kanalen Dubai ONE, jag läser INTE undertexterna. Jag framför min dator, och skriver ner dagens äventyr för att nyfikna ögon ska kunna läsa om hur jag, en enkel arbetarflicka från västkusten, firar Alla hjärtans dag med sin apsnygga pojkvän i Linköping.
Godnatt Svärje.
Melodifestivalen som försvann
Jag satt igår, och tittade på Melodifestivalen och bloggade. Jag satt och listade varje låt och vad jag tyckte om dem var och en. Jag laddade upp den och skulle sedan läsa vad jag hade skrivit. Men med stor fasa upptäckte jag att den varken fanns kvar eller var uppladdad. Jag funderade en stund över om jag skulle skriva om den, men bestämde mig snart för att den inte skulle bli alls lika bra.
Nåväl, jag kan ju i korthet tala om vad jag tyckte om gårdagens festival. Låt nummer ett var fantastisk. Jag älskade den och tänker spela den tills den går sönder så fort jag får tag på den. Det är skandal att inte Nina gick vidare! Låt nummer två har jag redan glömt. Han var söt, och det var allt. Shirley (nummer tre) sjöng falskt och jag gillade inte alls låten. Scotts var klämmig och ganska bra. Men jag har tyvärr glömt den också. Emilia...jag vet inte hur hon kunde gå vidare. Det var så falskt så jag gick ut i köket och diskade. Alcazar rockade som vanligt. Jag trodde att de och Nina skulle gå vidare. Jag fick i alla fall ett rätt. Hejja Alcazar! Caroline...jag var inte riktigt klar med disken, så jag fortsatte med den. Slutligen Marie. Jag tror jag gillade den, men jag har glömt den också. Det var melodifestivalen i korthet. Hoppas den blir bättre nästa vecka. Men det blir den, för då sitter jag och håller min älskling i handen i hans soffa i Linköping. Underbart!
Helgen har gått förbi i ett högt tempo. Lördagen spenderade jag med att handla mat i Stenungsund med mamma, mormor och lillasyster. Resten av dagen tvättade jag och grejade lite smått i hemmet och chattade halva natten. Idag vaknade jag av att mamma ringde. Hon lät lite smått hyperstressad. Hon kunde inte stänga av internet. Jag muttrade lite surt att hon kunde ju dragit ur kontakten istället för att väcka mig. Jag somnade om och sov en halvtimma till. Vaknade och gick upp och skurade köket. Mamma och mormor kom och hämtade mig kl. 12 och vi åkte till Stora Höga. Mormor blev avsläppt vid tåget och jag och mor åkte vidare till Adenmarks för att shoppa kläder. Jag var ute efter en jacka, men kom hem med allt utom en jacka.
Resten av dagen har jag varit hemma och pysslat. Har strukit all tvätt jag kunde hitta, förutom lakanen som får ligga ett halvår till. Har lagat mat också. Sjömansbiff minsann, som jag inte har en aning om ifall den är god eller inte. Det kan ju inte bli SÅ illa i alla fall. Det är ju trots allt jag som har gjort den.
Nu tänker jag inte göra något mer idag. Imorgon är det dags för jobb igen. Suck.
Nåväl, jag kan ju i korthet tala om vad jag tyckte om gårdagens festival. Låt nummer ett var fantastisk. Jag älskade den och tänker spela den tills den går sönder så fort jag får tag på den. Det är skandal att inte Nina gick vidare! Låt nummer två har jag redan glömt. Han var söt, och det var allt. Shirley (nummer tre) sjöng falskt och jag gillade inte alls låten. Scotts var klämmig och ganska bra. Men jag har tyvärr glömt den också. Emilia...jag vet inte hur hon kunde gå vidare. Det var så falskt så jag gick ut i köket och diskade. Alcazar rockade som vanligt. Jag trodde att de och Nina skulle gå vidare. Jag fick i alla fall ett rätt. Hejja Alcazar! Caroline...jag var inte riktigt klar med disken, så jag fortsatte med den. Slutligen Marie. Jag tror jag gillade den, men jag har glömt den också. Det var melodifestivalen i korthet. Hoppas den blir bättre nästa vecka. Men det blir den, för då sitter jag och håller min älskling i handen i hans soffa i Linköping. Underbart!
Helgen har gått förbi i ett högt tempo. Lördagen spenderade jag med att handla mat i Stenungsund med mamma, mormor och lillasyster. Resten av dagen tvättade jag och grejade lite smått i hemmet och chattade halva natten. Idag vaknade jag av att mamma ringde. Hon lät lite smått hyperstressad. Hon kunde inte stänga av internet. Jag muttrade lite surt att hon kunde ju dragit ur kontakten istället för att väcka mig. Jag somnade om och sov en halvtimma till. Vaknade och gick upp och skurade köket. Mamma och mormor kom och hämtade mig kl. 12 och vi åkte till Stora Höga. Mormor blev avsläppt vid tåget och jag och mor åkte vidare till Adenmarks för att shoppa kläder. Jag var ute efter en jacka, men kom hem med allt utom en jacka.
Resten av dagen har jag varit hemma och pysslat. Har strukit all tvätt jag kunde hitta, förutom lakanen som får ligga ett halvår till. Har lagat mat också. Sjömansbiff minsann, som jag inte har en aning om ifall den är god eller inte. Det kan ju inte bli SÅ illa i alla fall. Det är ju trots allt jag som har gjort den.
Nu tänker jag inte göra något mer idag. Imorgon är det dags för jobb igen. Suck.
Spisen - Del 2
Minns du i början av min bloggkarriär, när jag skrev om det roliga sms:et jag hade fått från Bosse som berättade att min spis var klar. Detta var i november 2008. Läs det tidigare inlägget på:
http://cykloppsmania.blogg.se/2008/november/spisen-ar-klar.html
Idag kom ett nytt sms, från samma Bosse. Eller jag vet egentligen inte om det var från Bosse igen, men det gäller i alla fall samma spis. Det verkar inte riktigt som att Bosse har fått tag på ägaren till spisen, men det som förvånade mig mest var att han faktiskt inte har försökt att kontakta mig sedan november! Han har ju säkert försökt ringa, men det är svårt att komma fram när inte numret går till en telefon, utan ett internet-modem. Nåväl, denna gången skickade han följande sms:
"När hämtar ni järnspisen? ? Lyckhemsboden."
Jag svarade honom faktiskt denna gången. Jag tyckte lite synd om honom...OCH om de som faktiskt HAR beställt en spis, och nu har fått vänta ända sen november på att få den!
"Alltså du, jag tror att du har fått helt fel nummer. Jag har ingen järnspis! Ring Eniro vetja. :P"
Det är det snällaste svaret man får när man skickar märkliga sms till Cykloppsens dator. Jag googlade även på Lyckhemsboden, och det visade sig att Bosse har en egen hemsida. www.bossespisdoktorn.se. Detta var ju faktiskt lite gulligt. Och nu Bosse, för att jag tycker lite synd om dig för att du har haft en färdig spis hos dig sedan i November som jag inte har hämtat...så tänker jag göra reklam för din sida på min blogg.
Gå till www.bossespisdoktorn.se och beställ din egen järnspis eller något annat häftigt smide, IDAG!
http://cykloppsmania.blogg.se/2008/november/spisen-ar-klar.html
Idag kom ett nytt sms, från samma Bosse. Eller jag vet egentligen inte om det var från Bosse igen, men det gäller i alla fall samma spis. Det verkar inte riktigt som att Bosse har fått tag på ägaren till spisen, men det som förvånade mig mest var att han faktiskt inte har försökt att kontakta mig sedan november! Han har ju säkert försökt ringa, men det är svårt att komma fram när inte numret går till en telefon, utan ett internet-modem. Nåväl, denna gången skickade han följande sms:
"När hämtar ni järnspisen? ? Lyckhemsboden."
Jag svarade honom faktiskt denna gången. Jag tyckte lite synd om honom...OCH om de som faktiskt HAR beställt en spis, och nu har fått vänta ända sen november på att få den!
"Alltså du, jag tror att du har fått helt fel nummer. Jag har ingen järnspis! Ring Eniro vetja. :P"
Det är det snällaste svaret man får när man skickar märkliga sms till Cykloppsens dator. Jag googlade även på Lyckhemsboden, och det visade sig att Bosse har en egen hemsida. www.bossespisdoktorn.se. Detta var ju faktiskt lite gulligt. Och nu Bosse, för att jag tycker lite synd om dig för att du har haft en färdig spis hos dig sedan i November som jag inte har hämtat...så tänker jag göra reklam för din sida på min blogg.
Gå till www.bossespisdoktorn.se och beställ din egen järnspis eller något annat häftigt smide, IDAG!
Kändis på tåget
Jag älskar Roomservice. Jon, på bilden, är min favoritinredare, för han är så underbart flummig. Jag älskar flummiga människor. Vet ni vad? Jon satt på tåget från Göteborg när jag skulle åka hem. Jag satt och smygkikade och tjuvlyssnade på honom hela vägen hem. Han pratade bland annat med sitt barn, och jag önskade för en stund att han var min pappa. Han verkade som en helt underbar pappa.
Snälla Jon, adoptera mig!
Snälla Jon, adoptera mig!
Dyr helg
Helgen har varit underbar. Efter en hemsk vecka har det verkligen varit välbehövligt med en ledig helg. På lördagen åkte jag och min syster till IKEA för att se om vi kunde göra några fynd. Jag gjorde tydligen många fynd, för jag kom hem 2000 kronor fattigare. Men jag är väldigt nöjd. Fick tag på två mattor, två lampor, nya tallrikar och jättefina thékoppar, påslakan och nya kuddar. IKEA är en mycket farlig plats för en Klopps med shoppingproblem.
Söndagen blev inte speciellt billig den heller. Jag och min mor och min syster for till Stenungsund för att inhandla mat. Jag råkade gå in på Kicks också, och därifrån kommer man nästan aldrig innan man langat upp VISA-kortet till kassörskan. Inhandlade lite puder, och en guldfärgad ögonskugga. Åkte sen mot Willys och plockade vagnen full där. När jag kom hem fick jag ett infall, och började rensa och sortera i mitt köksskåp. Man måste ju få plats med sina nya saker. Nu ser det riktigt prydligt ut i mitt kök, men det kan bli bättre. Ska ta tag i nederskåpen imorgon om jag orkar.
Imorgon ska jag inte till Kungälv något mera. Jag och Monica ska till Östra Sjukhuset för att ta hand om Kungälvssamtalen där. Det är med blandade känslor jag kliver in genom de där dörrarna igen. Min tid där var inte så särskilt rolig när jag var där sist. Men nu har jag ju i alla fall Monica med mig. Jag är inte ensam. Och dessutom är tiden där väldigt begränsad, och det känns väldigt bra. Hoppas att samtalen går över till Sahlgrenska som de ska alldeles snart.
Nu ska Cykloppsen krypa ner i sängen och njuta av sina nya påslakan. Fast först ska hon nog ta en varm dusch, för det är HIMLA kallt här!
Natti natti!
Söndagen blev inte speciellt billig den heller. Jag och min mor och min syster for till Stenungsund för att inhandla mat. Jag råkade gå in på Kicks också, och därifrån kommer man nästan aldrig innan man langat upp VISA-kortet till kassörskan. Inhandlade lite puder, och en guldfärgad ögonskugga. Åkte sen mot Willys och plockade vagnen full där. När jag kom hem fick jag ett infall, och började rensa och sortera i mitt köksskåp. Man måste ju få plats med sina nya saker. Nu ser det riktigt prydligt ut i mitt kök, men det kan bli bättre. Ska ta tag i nederskåpen imorgon om jag orkar.
Imorgon ska jag inte till Kungälv något mera. Jag och Monica ska till Östra Sjukhuset för att ta hand om Kungälvssamtalen där. Det är med blandade känslor jag kliver in genom de där dörrarna igen. Min tid där var inte så särskilt rolig när jag var där sist. Men nu har jag ju i alla fall Monica med mig. Jag är inte ensam. Och dessutom är tiden där väldigt begränsad, och det känns väldigt bra. Hoppas att samtalen går över till Sahlgrenska som de ska alldeles snart.
Nu ska Cykloppsen krypa ner i sängen och njuta av sina nya påslakan. Fast först ska hon nog ta en varm dusch, för det är HIMLA kallt här!
Natti natti!
