Framförhållning och planering GODDAMNIT!
Kära dagbok.
Det här har inte varit en dålig dag. Det här har inte heller varit en hemsk dag. Det har faktiskt inte ens varit en fruktansvärd dag. DÄREMOT har det varit en helt ÖVERJÄVLIG dag. Klockan 14 idag var jag så trött, så när jag ringde till Sara (för att få höra en röst som gör mig lugn och glad), var jag nära att börja gråta. Jag tror hon hörde det också. Låt mig berätta varför det här har varit en helt överjävlig dag. Men ha dock i åtanke, att den kunde ha varit mycket värre.
Igår jobbade jag kväll. Det var kvällen då alla samtal skulle gå över från Kungälvs växel till Sahlgrenskas växel. Behöver jag ens nämna att det inte alls blev så? Nä, jag trodde inte jag behövde det heller. Klockan 19 igår ringde min chef hem till min kollega Monica och frågade om hon kunde jobba ihop med mig idag, för det var något som inte stämde. Varken jag eller Monica fick dock veta VAD det var som inte stämde. Ingen av oss var heller inte särskilt förvånade över att vi inte fick veta något och över att det var något som var fel. 19.30 kom den som skulle avlösa mig för att jobba på natten. Hon fick veta strax efter att hon skulle vara telefonist. Den information hon fått var att hon skulle vara med och hjälpa till med omprogrammeringen av telefonerna. Eftersom planeringen återigen var helt strålande så fick jag på en halvtimme LÄRA henne hur man svarar i vår växel plus hur man söker i patientregistret, eftersom hon endast hade sett den en gång i våras.
När klockan närmade sig nio plockade jag ihop mina saker, informerade om att jag tänkte gå hem och gick på toaletten. När jag kom ut därifrån fanns det noll och ingen telefonist i rummet. De hade begett sig ut i korridoren för att hitta ”en bas där det fungerade att programmera om telefonen”. Eftersom jag verkade vara den enda som brydde sig om att det är en växel dit det ringer riktiga människor som vill tala med någon så satte jag mig ner igen och väntade tills de kom tillbaka. Då hade jag jobbat över i tio minuter. Jag var överlycklig. NEJ!
När jag kom dit imorse, efter att ha sovit en alldeles för kort stund, satt min chef och såg helt överförvirrad och trött ut och svarade i telefonen. Nattelefonisten hade redan begett sig hemåt. Jag varken orkade eller hann fråga när hon hade gått, utan satte mig nästan genast ner för att svara, så det skulle bli rätt.
Morgonen blev ett rent skräckscenario. Vi hade 28 på kö, jag satt mycket av tiden själv, för någon skickade ut Monica på konstiga uppdrag i hela sjukhuset verkade det som. Jag vet inte vad det gällde, men jag kände att jag behövde fokusera på samtalen istället. Jag försökte beta av dem, men kön tycktes aldrig bli mindre. Klockan var runt 10.30 när det till slut lugnade sig och jag fick tid att fråga Monica om det gick bra om jag stängde av några minuter för att få något i magen. I vanliga fall brukar vi äta frukost klockan 9. Idag var det inte i vanliga fall. Dessutom, som om det inte vore nog med att det var 28 personer i kö, så sprang mina chefer och de som har hållit igång inatt med telefonerna fram och tillbaka och högljutt pratade med varandra och med andra som kom till växeln. Sen tyckte de även att jag skulle skita i samtalen och hjälpa dem att söka telefonnummer i katalogen och andra dumma saker som de kunde klarat minst lika bra själva. Jag var ytterst irriterad.
Efter frukosten lugnade det ner sig. Jag hann med att äta lunch senare vid tolv. Monica, som började 8 imorse, blev sedan tillfrågad om hon kunde jobba till 21 eftersom chefen inte kunde få tag på någon vikarie. Det gick bra, men bara om hon fick gå ut en timme för att vila upp huvudet. Chefen beviljade detta, men släppte inte iväg henne förrän klockan ett. Mellan ett och två…är den jävligaste tiden i växeln på hela dygnet. Jag satt där själv. Jag älskar inte min chef. Jag gör inte det.
Resten av dagen gick i ett lugnare tempo. Men för det tror jag inte det var lugnt. Det var bara lugnt i jämförelse med helvetet som var innan. Klockan 5 gav jag upp en stor suck och packade min ryggsäck och gick hem. Eller åkte buss. Jag var så trött så jag inte ens orkade somna på bussen hem. Då är man jävligt trött.
Monica sitter fortfarande på Kungälv, och imorgon börjar stackaren 7.15. Jag sa att hon inte behövde det, för åker jag med pappa är jag ändå där klockan 7, men hon är envis som en liten getabock. Nåväl, hoppas trafiken går över imorgon, för jag går i strejk annars, på riktigt. Monica, är du med mig?
Tack!
Tack Monica för MYCKET gott samarbete idag. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort.
Tack Sara för ditt otroliga stöd, och för att du alltid hade tid att lyssna på mig när jag behövde avreagera mig.
Tack Malin för att du finns, och för dina tankar som jag vet gick till oss på Kungälv idag.
Tack alla underbara människor som har varit så otroligt förstående hela dagen. Vi har haft nästan 2500 (!!!) samtal under dagen, men jag kan bara räkna klagomålen om att ni har fått vänta länge för att komma till växeln på min ena hands fingrar. Ni är guld värda allihop!
Mina vänner - Jag älskar er
Jag fick tulpaner av en kollega på jobbet idag. Vi hade bestämt att vi skulle ge vår andra kollega en blombukett för att visa hur otroligt tacksamma vi är för att hon finns och för att vi tycker hon har jobbat så fruktansvärt intensivt nu det sista, och inte fått den uppskattning hon förtjänar. Vår nya chef kanske inte är den allra bästa på att visa uppskattning så det får vi sköta själva.
Tack alla söta vänner för att ni bryr er om mig så himla mycket och stöttar mig när jag mår dåligt, även om skälet till att jag är ledsen ibland kanske inte stödjer era egna kriterier på hur man bör leva livet. Jag vet att ni inte vill att jag ska ledsen, men det är faktiskt inte lätt att alltid vara den där glada, goa Kloppsen som ni vill att jag ska vara. Jag gör så gott jag kan, men ibland orkar jag knappt med mig själv.
Jag tror egentligen det är ganska få som vet hur jag egentligen mår. Förmodligen beror detta på att jag har svårt att lita på folk, eftersom jag så ofta har upptäckt att de jag har litat på faktiskt är sluga som rävar och talar skit bakom min rygg till och med mer än de som talar skit om mig nästan helt öppet.
Det har gått många konstiga rykten om mig genom åren. Ett rykte som florerade under min högstadietid var att jag hade en sjukdom, som gjorde att varje gång när jag åt mat svällde upp som en ballong. Jag har inte fått denna sjukdom diagnostiserad, men jag är relativt säker på att denna sjukdom inte finns inuti mig.
På gymnasiet råkade jag faktiskt helt ofrivilligt höra när ett gäng killar, som satt bakom väggen där jag satt och åt min lunch i hemlighet, diskuterade huruvida jag kunde komma in i en Ford Escort eller inte med min enorma kropp. Ni som tycker det är roligt att diskutera andra människors liv, tänk på att det är riktiga människor med riktiga känslor som ni diskuterar.
Hur illa det än kan låta så hade jag en ganska bra uppväxt. Jag har träffat många människor som har kommit att betyda väldigt mycket för mig, som jag aldrig kommer att glömma. När jag vinner stora journalispriset för min utomordentliga blogg ska jag ha med er alla i mitt tacktal. Allt från rastvakter på lågstadiet till chefer på arbetsplatser till bästa vänner. Efter många år av sökande, har jag äntligen hittat vänner som jag verkligen kan lita på, och som tycker om mig för att jag är jag, och som inte känner att de behöver ändra på mig.
Ni är guld värda och jag älskar er!
Diktaren
Den allra vackraste flickan han vet.
Tårarna faller. Den smärta han känner vet inga gränser. Han går hem igen. Ser pergamentet ligga i hörnet. Han tar upp det och vecklar ut det. Tårarna som faller nerför hans kinder spolar bort den stora bläckfläcken och kvar finns bara hans vackraste ord, och hans vackraste meningar. Nu finns hon bara där, i hans minne och på hans pergament.
Förlåt
Utmaning
Jag har blivit utamadad av Nnika (http://www.nnika.se/)
4 AV MINA FAVORIT TV-PROGRAM
Sex and the city
Let´s dance
House
Room Service
4 SAKER JAG GJORDE IGÅR
Jobbade
Åt havrekuddar med mjölk
Såg på film
Tyckte illa om kärror
4 SAKER JAG LÄNGTAR EFTER
Sommaren
Flytten till Sahlgrenska (så kaoset slutar va så kaosigt)
John
Semester
4 FAVORITRESTAURANGER
Tai Pak i Skövde (Stamlunchhaket under högskoletiden)
Dailoon i Stenungsund (MUMS!)
Bellas i Stenungsund (för det är så mysig lokal)
Kryddan i Skövde (mycket goda bufféer)
Ny mobiltelefon
Nintendo wii
Kamera
Pussar i massor!
4 BLOGGAR JAG UTMANAR
Jag läser ungefär typ TVÅ bloggar dagligen, och dessa har redan blivit utmanade en gång, hur roligt e det?
Kärlek=Småfåglar och rosa moln
Ibland önskar jag att jag var viktigst...åtminstone NÅGON gång. Jag vet inte vilken gång i ordningen jag pratar med honom i telefon och den andra telefonen ringer och vi måste lägga på, för att personen i den andra telefonen är LITE viktigare än jag är. Jag är så utless på karlar så det liknar ingenting du någonsin tidigare har försökt föreställa dig. Är det någon som känner till något kloster i närheten? Jag har bara tre månaders uppsägning på min lägenhet, sen är jag fri att flytta in när som helst.
En lokförares hemliga dröm
På grund av förseningen kände tydligen lokföraren ett behov av att tilltala oss resenärer och jag tror han hade en hemlig dröm om att bli radiopratare. Han höll ett långt föredrag om att tåget var försenat, men att han skulle dra på lite extra. Så om vi tyckte att det gick lite för snävt i kurvorna och att det krängde lite extra så var det helt korrekt uppfattat, för han stampade på lite extra så att han skulle hinna leverera oss till Göteborg i någorlunda exakt tid. Jag vet inte om han lyckades, eftersom jag skulle av innan slutstationen, men jag är nästintill övertygad om att han faktiskt gjorde det.
Tåget blev till slut 5 minuter försenat till den station där jag skulle av, och jag steg på den anslutande bussen fem sekunder innan den avgick från stationen. Det är första gången jag har kommit i tid till jobbet en dag då jag börjar 12. Jag är överväldigad.
The Soffpotatis - Part II
Istället har jag spenderat dagen hemma. Jag vaknade 12. Alldeles för sent. Jag gick upp och gjorde mycket god frukost som jag sedan åt. Alldeles för sent. Samtidigt tittade jag på Rabalder i Ramlösa som mamma hade spelat in åt mig. Den var rolig, men jag har sett roligare som de har gjort på Fredriksdalsteatern. Jag saknar Nils Poppe. Han var underbar.
Efter filmen tog jag hand om disken. Jag bestämde att det var dags att jag gjorde något vettigt. Efter disken vandrade jag iväg till tvättstugan för att tvätta min faktiskt inte alltför stora tvätthög. Gick tillbaka in. Skalade några potatisar. Kokade korv. Gjorde potatismos. Marinerade en kotlettrad. Stoppade in den i ugnen.
Det är väl ungefär så långt jag har kommit hittills. Jag har även planerat att göra en tacopaj. Har letat fram ett lämpligt recept. Men först ska jag gå ut och greja med tvätten. Blä vad jag hellre hade spenderat dagen i Göteborg!
En soffpotatis rapporterar
- Hallå
- Ja hej, jag ringer från Värmdö taxi. Jag ville bara höra om ni fortfarande ville ha en taxi.
- Ehm....nej, för jag bor inte ens i Stockholm (sen fick jag panik när jag kom på att jag inte var 100% säker på att Värmdö låg i Stockholm).
- Bor du inte i Stockholm? (Hans tonläge gjorde mig inte säkrare på att jag hade gjort ett korrekt uttalande i frågan om Stockholm).
- Nej.
- Men har du inte telefonnummer 07-- ----07?
- Neeeeeej. Jag har 97 på slutet.
- Ojdå, förlåt mig så hemskt mycket då!
- Ingen fara. Godnatt
- Godnatt.
Jag tog reda på idag vart Värmdö ligger. Nu känns det bättre. Tänk att jag kan så mycket om geografi mitt i natten klockan 3. Det är ju rent otroligt.
Nu tänker jag luta mig tillbaka i soffan. Jag vägrar göra något enda nyttigt mer idag!
God natt!
Halkan slår till - Hårt
Första bussen var mycket bra i tid. Den tog mig till motorvägen i Kungälv, där nästa buss skulle gå. Det hemska var att bussen skulle gå från andra sidan av motorvägen, och bron över var INTE ohalkig! Jag lyckades ta mig över. Bussen som skulle ta mig till nästa anhalt var tio minuter försenad. Oväntat? Nej. Jag byggde snabbt om min rutt, eftersom nästa byte skulle bli för tight. Jag bestämde att ta bussen hela vägen till Stenungsund och ta tåget därifrån.
När jag kom till Stenungsund såg jag att bussen som går till mitt hem stod inne på stationen. Jag funderade en sekund och gick fram till chauffören och frågade om han skulle åka nu? Det skulle han. Jag övervägde om det var roligare att vänta på tåget i en halvtimme eller ta bussen och vara hemma om en halvtimme. Jag valde bussen. Det var dumt. Mycket dumt!
När jag kom till Ödsmål kom jag på det. FAN! Den här bussen ska in i Talbo. Jag kommer aldrig komma hem. Vi hamnar i diket. Det är ju med all sannolikhet inte sandat i Talbo. Detta var sant. Vi körde i diket. Jag har spenderat kvällen med en styck busschaufför och en styck medpassagerare i ett dike. I en timme väntade vi på att bärgningsbilen skulle plocka upp oss ur diket. Det mest skrattretande var att under tiden vi stod där, så gick det två tåg förbi. Jag hade med andra ord hunnit hem två gånger. Men som jag sa till busschauffören: Då hade jag ju kanske aldrig fått veta hur man får upp en buss ur ett dike.
En ljuspunkt i bedrövelsen. Det var i alla fall sandat upp för backen till min lägenhet. Det var ju positivt.
Nu tänker jag sova. God natt!
Jag nästan dog
OK, jag vet att ingen normal människa är ute och går i Svenshögen så här sent, men LITE sand kan ni väl slänga ut så inte galna Cykloppser måste halka runt mitt i natten när de är trötta och kommer hem från jobbet...som för övrigt är det tråkigaste jobbet i världshistorien på helger. BlondinBella var förresten och hälsade på mig...eller en kopia av henne iaf. Hon undrade om apoteket var stängt idag...som fanns bakom henne...med nerdragna rullgardiner... Jag funderade på att säga att: Nej, de har öppet, det är bara det att de är vampyrer, så de tål inte solen"...men jag vågade inte.
Smärta!
Förresten, så har jag världens tråkigaste jobb...när jag jobbar på kvällen. Vill ni veta på ett ungefär hur roligt det är att sitta i en telefonväxel, när absolut INGEN ringer till dig?
Svar: Inte alls!
Ledig helg
Jag har tittat på inte mindre än TRE fjortisfilmer idag på TV. Jag vet inte varför jag fastnar för dem så lätt. Man vet hur de kommer att sluta, man vet vad som händer i mitten, och man vet att alltid Lindsey Lohan är med...eller någon kändis lillasyster...
Och nu, när solen för längesen har gått ner, och lamporna i husen längre ner på gatan är släckta önskar jag er alla en god natt och vackra drömmar. Jag vet vad jag tänker drömma om i alla fall.
Den glänser i solen
Hela dagen igår satt jag och installerade program som jag känner att jag behöver. Jag hittade dock inte skivan med Photoshop, men den finns nog här någonstans. Hoppas jag. Det ordnar sig alltid.
Min kära pojkvän var dock inte lika imponerad över mitt köp. Han tyckte jag hade betalat alldeles för mycket, för vad han tyckte var gårdagens teknik. Jag lyssnade på honom i ungefär fem minuter, sen slutade jag lyssna, för jag tyckte han blev alldeles för patetisk på slutet. Min dator är fin, och jag trivs väldigt bra ihop med den. Jag får dock se hur länge jag kommer stå ut med Windows Vista. Undrar vem som har bestämt att den ska vara bättre än Windows XP...egentligen..
Nu ska jag se om min nya dator tål lite Broken Sword. Om inte får jag nog lämna tillbaka den....NEJ!
Datordöd
Nu har det äntligen hänt. För om jag ska vara ärlig, så har jag nästan längtat lite. Min dator är död. Jag önskar dock att jag hade planerat döden lite bättre, och bränt ut lite mer på CDs, men jag får se om jag hittar någon trevlig datorpsykolog som kan få det gamla skrället att åtminstone släppa ifrån sig alla mina bilder och min musik. Det ordnar sig alltid. Jag tror jag har det mesta på den andra hårddisken.
Just nu sitter jag och bloggar med hjälp av min mors nya laptop. Hon har blivit hypermodern och har köpt en sån där liten minilaptop (netbook heter det va?). Jag älskar den, men jag tänker själv köpa en något bättre laptop till mig själv, för ja, en laptop ska jag ha. Jag har länge velat ha en, men jag har inte kunnat köpa någon tidigare, Har varken haft råd eller något verkligt behov. Den gamla datorn har ju trots allt fungerat. Nu har jag både råd och ett behov. Hurra! Vi får se om jag kan komma iväg till någon trevlig affär i helgen kanske. Mamma pratade om att köra hem mormor på söndag, och då kanske jag kan passa på.
Nu är det nytt år!
Om man ser tillbaka på det gångna året tror jag ändå det har varit ganska fantastiskt. Jag har hela tiden haft underbara människor runt mig, som har fått mig att må hur bra som helst. De har stöttat mig när jag har velat bara lägga mig ner i ett mörkt rum och sova bort resten av livet. För face it, vem vill sova bort livet när man har såna vänner som jag har? Jag har haft en väldigt rolig sommar, även om jag inte var mycket ledig. Jag ångrar verkligen att jag inte tog någon semester. Jag tror aldrig jag har varit så ofta på Liseberg som i sommar, men utan att åka en enda karusell. Jag och min syster var nog på varenda konsert som var värd att besökas. Håkan Hellström, Amanda Jensen, Mustasch, Christer Sjögren (vi tog med mormor och hon uppskattade det väldigt mycket). Jag tror vi var på Tomas DiLeva också. Det finns säkert fler som jag har glömt. Även om han inte är min favorit, så måste jag nog ändå säga att Håkan Hellströms konsert var mest minnesvärd.
Tog ni väl hand om er sommar?
Många nya vänner har kommit in i mitt liv denna sommaren. Jag har nämnt mina tre finaste tidigare. Erik, Björn och Simon. Erik, som jag har spenderat mycket tid i telefonen och på MSN med. Vad som började med en het diskussion om Bingolotto blev till slut en mycket fin vänskap. Jag ska alltid minnas denna sommaren som sommaren då jag vann över Erik i Boule, och sommaren då jag stannade uppe halva natten för att bli snuskigt duktig i Wii-bowling.
Genom Erik träffade jag Björn, som jag egentligen inte vet hur jag har klarat mig utan innan. Hela hans familj är helt underbar och när jag hälsade på hos Björn i somras så blev jag väldigt väl omhändertagen. Denna sommar ska jag minnas som sommaren då jag fick Björn att köra mig till Stockholms Central TVÅ gånger, eftersom jag hade köpt tågbiljett åt fel håll när jag skulle åka hem och fick åka hem dagen efter.
Simon. Ja, Simon. Vad ska vi säga? En underbar vänskap. Jag minns när vi sågs för första gången. Jag satt på en bänk och väntade på tåget i Stenungsund. Jag var på väg hem från jobbet. Han kom gående och jag minns att jag tänkte: "Åh nej, han kommer prata med mig. Jag orkar inte!" Men han satte sig ner, och var tyst. Men så plötsligt bröt han tystnaden. "Vad är klockan?" Jag svarade och hoppades att detta skulle vara slutet på vår konversation. Det blev inte så. Han fortsatte: "Jo, du förstår jag är lite förvirrad, för jag har låtit spruta in grodgift i min arm, så jag har glömt min mobil hemma." Efter det kunde jag inte sluta prata med honom. Han är så härligt underlig. Livet utan Simon vore grått.
Jag har naturligtvis inte glömt de vänner jag hade redan innan. Sara, som har växt fast lite mer i mitt hjärta, tillsammans med sina underbara barn förstås. Monica, som växte fast lite mer efter att hon började jobba på sjukhuset tillsammans med mig. Lena, som alltid kommer sitta lika stenhårt fast, för hon sitter fast med superlim. Malin, som kom tillbaka efter ett smärtsamt uppehåll. Annika, som alltid är ett stort stöd för mig. Sarah, som alltid har goda råd när man behöver ett.
Mina äldsta vänner, som jag dessvärre inte har sett mycket alls under året. Johanna, Sandra, Lina, Linda, Lars, Patrik. Egentligen ska man inte nämna några vid namn, eftersom man alltid glömmer någon, som blir ledsen. Hoppas jag inte har glömt alltför många. Jag åberopar tillfällig sinnesförvirring.
Jag har inte glömt honom. Men han borde få ett eget kapitel egentligen. Min finaste John, som jag inte vet hur jag skulle kunna sluta älska om jag blev tvingad till det. Han har visserligen gjort mig väldigt ledsen många gånger, men det bra överväger det dåliga. När jag befinner mig i hans famn, då är jag hemma. Jag känner mig aldrig så trygg som när jag är "hemma". Jag minns fortfarande när jag träffade honom för första gången live. Jag hade beställt biljetter och skulle åka till honom i Linköping. Jag var så extremt nervös, men ändå på något sätt helt lugn. När jag steg ur bussen såg jag mig omkring. Jag såg ingen som liknade honom. Jag blev lite mer nervös. Så jag ringde honom. Han sa att han står vid sin bil och väntar på mig. Jag gick runt bussen, och där stod han. I vit linneskjorta, jeans som var så snygga så jag nästan svimmade och svarta pilotglasögon. Alltså, ni förstår inte hur snygg denna karl är! Och han luktade SÅ gott. Kvällen spenderades i en biosalong och resten är det censur på.
Hur mötte du din kärlek för första gången?
Nu ska jag dricka kaffe med min mormor. Ha en trevlig kväll kära läsare. Vi hörs en annan dag, om ni har tur, kanske redan imorgon.
